Allt som är trasigt går inte att laga…

Att jag inte är och fungerar som alla andra, det är intet nytt under solen. Ändå, när jag ser det såhär i skrift, så känner jag mitt eget motstånd för att ta det till mig. För fastän jag hyllar individualitet, (åh tro mig, det gör jag!) så tror jag de allra flesta ändå vill höra ihop, höra hemma och känna sig likasinnade. Det gör inte jag, har nog aldrig gjort, och jag tror att det är lite fult. Att det anses lite fult, och att det är därför jag känner det där motståndet för att vara… udda… fastän jag vet att det är så. Jag känner att jag står utanför, som i en egen ful bubbla, och betraktar alla andra. Alla likasinnade som hör ihop.

Lånad bild från ”VILLFARELSER”

Jag säger saker som: ”Jag hatar folk”, och blir varje gång lika förvånad över reaktionerna på det. Vissa blir förfärade medan andra tror att jag skojar. För mig är det varken något att bli upprörd över, eller road av. För mig betyder det att jag blir dränerad av folksamlingar, blir stressad av för mycket ljud, gap, skrik, glättighet och allmänt oviktigt jidder. Allt sånt är för mig totalt ointressant, och jag håller mig för god för det. Så jag antar att jag inte bara är annorlunda, utan dessutom självgod – charmigt värre…

 

Lånad bild från ”VILLFARELSER”

Jag förundras också över människors evinnerliga optimism och euforiska inlägg på sociala medier. Inte så till den grad att jag blir avundsjuk, förbannad eller misstror dem, absolut inte – men jag förundras. Har de inga tankar? Känner de sig aldrig vilse? Har de inget mörker inombords? Har de inga demoner? Ingen avgrund som hotar att sluka dem hela?

Undrar hur det skulle kännas….

Mitt eget mörker kom, helt oinbjudet,  för ca 7 år sedan. En dag började jag gråta, och jag kunde inte sluta. I flera månader grät jag, oftast i min ensamhet, för sån är jag. Jag vill vara ifred. Jag gömde mig i mörkret utanför bastun, satt där på bänken och grät med händerna för munnen så ingen skulle höra mig. Jag lärde mig med tiden att gråta tyst, och hängde tvätt samtidigt som tårarna fullkomligt forsade. Jag tvingade mig själv att ”fungera”, så jag avancerade upp till köket där jag lagade mat under tystnad, men med de aldrig sinande tårarna droppande ner i grytorna. Jag var ett vrak.

Maken: ”Men vad är det för fel?! Varför är du så förtvivlat ledsen?”

Jag: ”Jag vet inte”

Maken: ”Hur kan jag hjälpa dig?!”

Jag: ”Det kan du inte. Lämna mig ifred”

Maken: ”Nånting måste jag kunna göra! Jag klarar inte av att se dig så här! Säg hur jag kan hjälpa dig, och jag gör det! Vad som helst!”

Jag: ”Ingen kan hjälpa mig. Gå nu”

Maken: ”Men vad är det du känner? Vad är det du tänker?”

Jag: Jag känner mig… värdelös. Ja… värdelös. Tom. Inget är roligt. Inget. Jag känner ingen glädje. Alls. Och jag tror inte att jag kan göra det igen. Jag vet inte hur jag ska beskriva det jag känner, mer än att det liknar… sorg?”

Maken: ”Sorg över vad?”

Jag: ”Jag vet inte”

Maken: ”Milla, du måste berätta för mig vad du tänker!”

Jag: ”Jag tänker… att nu förstår jag de som väljer att avsluta sina liv. Jag har inte gjort det tidigare. Det är alltså såhär det känns? När mörkret slukar en? Wow…”

Maken: ”Vad fan säger du??!! Du får inte…”

Jag: Du behöver inte vara rädd, jag ska inte ta livet av mig. Jag säger bara… att… jag förstår nu varför människor ibland inte ser någon annan utväg. Du förstår inte. Gå nu, lämna mig ifred”

Jag flydde till Spotifyland. Jag instruerade familjen med att när jag hade mina trådlösa hörlurar på mig – då fanns jag inte. De fick inte tala med mig, ta på mig och helst heller inte se på mig. Jag fanns inte.

Jag kunde egentligen bara existera och fungera när mina hörlurar satt över öronen. Jag kunde egentligen bara känna, på riktigt, när Chester Benningtons ljuvliga stämma sjöng för mig. Han hade sett mörkret, han hittade i det. Han var ett vrak, han förstod mig. Han var den som ledde mig ut ur mörkret.

Den 20:de juli 2017 förlorade han kampen mot sina demoner, och släppte taget. Det är så jag ser det. Jag ser det inte som att han tog livet av sig, bara sådär. Han höll i så länge han orkade, och en människa kan bara orka så mycket.

Två dagar senare satt jag och maken på en restaurang när mina tårar bröt fram. Inte våldsamt, utan helt stilla.

Maken: *räcker mig en servett* ”Jag förstår. Jag förstår att du sörjer honom. Det är okey att vara ledsen älskling”

Jag: ”Det är inte bara därför jag gråter… Alltså… jag sörjer att han såg döden som enda utväg. Jag sörjer att ingen kunde hjälpa honom. Han hjälpte mig i min sorg. Han förstod mig. Jag förstår honom! Jag förstår varför han inte finns längre, och det skrämmer mig. Jag förstår att…

Maken: Du förstår att det kunde ha varit du. Jag förstår ❤

 

R.I.P min vackre, trasiga sångfågel ❤

And only I can save me now. I’m holding up a light, Chasing out the darkness inside. And I don’t wanna let you down – But only I can save me! // Utdrag från Nobody can save me now – One more light

 

 

Jag har tänkt – Igen. Nu låter det som om jag bara tänker till nån gång i kvartalet, men egentligen är det en aldrig vilande process. Jag borde ha inlett med: Jag tänker för mycket – Alltid. Eftersom jag hela tiden är i tanken, har jag svårt att bedöma tid. Hur länge har jag tänkt på det som pockat på så sent som idag? Dagar? Nej, det räcker inte. Veckor? Absolut. Månader? Nämen nu måste jag vara ärlig och realistisk och bara fastslå att första gången just den här tanken slog rot i mig, det var för flera år sedan. Tanken och undran över varför jag så ofta blir missförstådd.

När jag uttrycker något, verbalt eller i skrift, då möts jag ofta av: ”Hahaha! Milla, du är så jäkla rolig!” Det kan ju tyckas märkligt att det positiva gensvaret bekymrar mig, så till den grad att det upptar min tankeverksamhet under långa stunder, men det gör det. Bekymrar mig alltså.

Åtta gånger av tio har jag nämligen inte försökt vara rolig, utan har varit helt seriös, och då landar den där positiviteten lite konstigt i mig. Vad var det som var så kul???

”Jamen”, sa en vän till mig när jag beklagade mig, ”det är ju för att du berättar allt så ironiskt och cyniskt. Du är ju rolig!”

”Nej”, svarade jag allvarligt, ”Jag är inte rolig. Jag är egentligen ganska tråkig. Ibland tror jag att jag ska självantända för att jag är så tråkig och knastertorr”.

”Hahaha! Där har vi den igen! Den där ironin som är så jäkla underhållande! Du beskriver allt så torrt och målande, det är ju det som är så vansinnigt roligt, och det är det vi skrattar åt!” 😀

”Så härligt då, att min misär roar er andra… Men vet du vad? När jag t.ex ska berätta om hur min dag varit – då försöker jag göra det så grundligt och målande som möjligt, för att det inte ska uppstå några missförstånd. Om jag säger att jag skulle ha krupit upp och lagt mig på järnvägsspåret, om det inte vore för att smärtan hindrade mig – då menar jag det. När jag då möts av ett asgarv – då gör det faktiskt ännu ondare”.

Då skrattade hon ännu högre…

Jag har för länge sedan förstått att allt det här ligger hos mig. Att allt beror på hur jag återger något. Men är jag krävande om jag förväntar mig att något av förståelsen för vad jag säger eller skriver ligger hos den som lyssnar eller läser? Åtminstone i de fall där jag försökt vara grundlig och målat så gott jag kan innanför linjerna för att ge en klar och föreställande bild? Eller kan det vara så att jag blir så övertydlig att folk förlorar sig i översättningen?

Min man säger ofta: ”Milla, alla tänker inte som du”.

Det är himla svårt att kommentera det utan att låta ironisk eller cynisk…

Gråt ej över spillda champinjoner…

Vaknade imorse och önskade innerligt att någon, vem som helst, kunde komma in i sovrummet och ge mig ett skott i pannan. Det hände naturligtvis inte. Släpade ner min sorgliga lekamen till köket, drack en kopp te och började plocka fram det som skulle bli lunch. Färskpotatis, köttfärs till pannbiffar, grädde till såsen, riktigt fina, färska champinjoner som skulle smörstekas, frysta och inte riktigt lika fina och färska gröna jävla ärtor.

Det skulle ha kunnat vara en scen ur Stepford Wifes, om det inte hade varit för Fredhemsfrun, som i det förhållandevis städade köket stod där barfota, i sin rosa/vitrandiga plyschmorgonrock, med håret uppsnott i något som en bra dag skulle kunna liknas för en trasslig hästsvans, med engångshandskar kletiga av köttfärsmet – och bara ville gråta. Det hände naturligtvis inte. Nej, Fredhemsfrun bet ihop och ställde sig vid spisen.

Med son och make utfodrade och utflugna till respektive arbeten, tog jag mig med mycket möda och stort besvär ner till källaren, laddade tvättmaskinen med matosiga nattkläder och ställde mig i duschen. Jävla skitdag, tänkte jag. Jävla skitvecka, skitmånad och skitår! Skitår i plural! Jag ville gråta, men valde att bli förbannad istället. Att vara rent förbannad är bättre än att vara rent förtvivlad, resonerade jag. Satte mig för att betala räkningarna, lyfte på ett ögonbryn vid åsynen av en faktura, lyfte sen på telefonluren och ringde (c)Anal Digital.

De jävlarna har jag bråkat med sedan februari, och det vore ju synd ifall denna ilska som jag samlat på mig skulle gå förlorad. De skulle fan få höra! Flickstackarn som jag blev tilldelad efter att ha köat en kortare stund hade ju ingenting att göra med mina tidigare kontakter på det här företaget. Hon hade bara oturen att vara anställd där, och få mig på tråden. Så efter att jag framfört mitt ärende på ett civiliserat sätt, fått förklarat för mig att mina tidigare anmälningar, avbeställningar och telefonsamtal inte hade loggförts, och att de ämnade fortsätta skicka fulla fakturor – då brast något i mig. Jag ville inte skrika och vråla så flickstackarn stod och snurrade i en vecka, jag ville bara gråta. Det hände naturligtvis inte. Nej, jag bet ihop och förklarade för henne, med en visserligen något ansträngd och darrande röst – att jag till fullo var medveten om att hon inte var ansvarig för något av det här, att hon inte skulle ta åt sig personligen, att det inte var hennes fel att (c)Anal Digital är fullkomligt hjärndöda och bara vill köra över och lura folk. Jag förklarade för henne, med en nu något stadigare röst, att det heller inte var hennes fel att jag var rasande, och att jag var ledsen ifall det framstod så.

Då hände det plötsligt saker. Hon höll MED mig! Hon beklagade vad som hänt mig, sa att hon minsann skulle ha reagerat på exakt samma sätt, att jag VISST kunde häva ur mig om jag kände att det var nödvändigt, ringde reklamationsavdelningen och ett par högre chefer – bara för att återkomma med dåliga nyheter för min del… Men grejen är att hon försökte, och sen loggförde hon ALLT vi pratat om, gjorde ändringar och sade upp delar av abonemanget. Ilskan rann av mig, och återigen ville jag bara gråta. Det hände naturligtvis inte. Jag tackade för samtalet och önskade henne en bra dag, vilket hon kontrade med: ”Jag önskar dig en toppensommar, trots allt du fått stå ut med via (c)AD”. Vilken tjej!

Jag betalade klart våra räkningar, erinrade mig om att jag knappt ätit något på hela dagen, och nu faktiskt var hungrig. När jag öppnade dörren till micron för att ställa in min tallrik… Där stod skålen med de riktigt fina, färska och smörstekta champinjonerna. Hela jävla dagen har de stått där. Orörda och nu förstörda. Jag ville bara gråta. Det hände naturligtvis inte. Jag slängde champinjonerna i slasken, ackompanjerat av vad jag valde istället för gråt – ilska och svordomar. Jag värmde min pannbiff och de gröna jävla ärtorna, och sen svalde jag allt tillsammans med gråten.

 

En bättre, uppdaterad version av mig själv

Jag avskyr egentligen allt vad uppdateringar heter. Varje gång jag får en avisering om att jag ska uppdatera mobilen eller datorn, och gör det, då kan man ge sig FAN på att det fuckar ur – på ALLA tänkbara sätt. Därför vägrar jag numera göra dem. Jag går hellre med en mobiltelefon som är lite långsammare och sitter vid en dator som inte har full kapacitet. Än sen då? Det rimmar ju ganska väl med min personlighet. Det var längesen jag var bland de snabbaste på 60 och 100 meter. Och hur många kan ärligt säga att de har full kapacitet? Nä, jag har landat i sengångartakten och vägrar kategoriskt att rätta mig i det tekniska ledet. Vägrar. Dels på grund av den negativa energin som uppstår då det oftast går käpprätt åt helvete, dels på grund av hävd och ohejdad vana, men mest, allra mest på grund av att jag är tekniskt efterbliven och envis som en röd gris…

Det finns dock vissa uppdateringar som jag anser att man inte FÅR undlåta att göra, och det är en bättre och uppdaterad version av sig själv. Tro nu för allt i världen inte att det här är något jag alltid gjort. Att jag på något sätt har lagt in påminnelser i mobilen, gjort ett schema i excel, eller för den delen en powerpointpresentation. Nej, å det grövsta, nej.

Tanken slog rot någonstans runt min 40-årsdag, kom upp som en vek och försiktig liten planta, och då – då lovade jag mig själv att ta hand om den. Jag gav ett löfte om att bli bättre på olika saker. Vad jag lovade är bara väsentligt för mig själv, då den enda som egentligen skulle drabbas av ett brutet löfte är jag själv. Skulden och skammen att svika mig själv – den ville jag, och vill fortfarande inte, bära.

 

Nu, nästan åtta år senare, har den veka och försiktiga plantan växt till sig. Den har fått en solid grund i form av ett väl förgrenat och kraftigt rotsystem. Den har växt i både höjd och omfång, och idag klarar den till och med lite kraftigare vind. Men jag måste fortfarande ta hand om den. Den måste vattnas och gödas, ansas och få min uppmärksamhet. Få en chans att växa och blomma i all sin prakt. Bli sitt absolut bästa. MITT absolut bästa.

Det är tur att jag bara tänker i metaforer, för en riktig planta skulle jag ha ihjäl på en eftermiddag…

Hur som helst – lika lite som jag kan förändra en annan människa, lika lite kan någon annan förändra mig. Den enda som kan förändra mig – det är jag, och den enda som vet hur jag vill vara och bli – det är, återigen, jag.

Det finns ingen manual. Inget facit. Ingen fil att ladda ner och ingen knapp att trycka på. Bara jag själv och mina tankar kring vad som är viktigt. Viktigt för mig. Jag inser i skrivande stund att den där plantan – den symboliserar mycket av mitt självförtroende och självkänsla. Jag har självförtroendet till att få den att växa sig till ett starkt träd, men att ens våga tänka tanken att jag en dag ska vara värdig att klättra upp i grenverket, och avslappnat sätta mig på en av grenarna… där haltar fortfarande självkänslan lite.

(Note to self: Våga klättra. Våga falla. Våga klättra upp igen)

Resan till att bli en bättre, uppdaterad version av sig själv – den ser förstås olika ut för alla som bestämmer sig för den sortens upplevelse. För mig innebär den en ensam fotvandring, för andra är den kanske en knökfull turistbuss. Vad vet jag? Var och en måste finna SIN metod och väg.

Med detta sagt så vill jag ytterligare förklara (jag har ju en sjuk vilja att ständigt göra det för att slippa missförstånd) att; vad jag än gör eller inte gör – så är det inte för att trampa någon på tårna. Om jag inte hör av mig på ett tag så beror det inte på att jag hatar dig, det beror helt enkelt på att jag bara vill vara ensam. Om jag inte ”gillar” eller kommenterar i sociala medier så beror det inte på dig, det beror på mig. Det kan verka som att jag inte ”ser” dig, men jag kanske inte orkar eller vill åka med i den buss som du valt som transportmedel till DIN uppdateringsstation. Om jag inte går på de event som erbjuds så beror det inte på att jag hellre skulle ligga på ett närliggande tak med ett automatvapen, det beror på en så simpel sak som att jag hellre sitter hemma i min pyjamas – tänker (för det är sånt introverta personer som jag gör), läser en bok, sträckglor på en TV-serie, skriver långrandiga och extremt sporadiska blogginlägg…

…och pysslar om min planta

Jag ser ett ljus i tunneln, och den här gången är det inte ett mötande tåg!

Det är nästan åtta månader sedan jag skrev ett inlägg. Jag har varken kunnat, orkat eller velat. För första gången, på vad som känns som evigheter, kan jag tänka fullständiga meningar. Innan jag satte mig för att knacka ner vad som försigår i min nyvakna hjärna, så ögnade jag igenom några av mina sista inlägg. Vad ska jag säga? Not-a-pretty-sight!

Sådär dåligt ska man fanimig inte få må. Jag önskar inte min värsta fiende att gå igenom samma sak. Medicin! För fan! Vem hade kunnat ana att de där pyttepyttesmå pillren skulle göra sådan skillnad? Vem hade kunnat ana att jag efter 6 månader skulle kunna sova och orka träffa folk? Vem hade kunnat ana att jag skulle orka klä på mig, kunna le och dessutom kunna tänka igen?! Min nya läkare anade det. Jag tror att jag är lite kär i honom ❤

Att den dagen skulle komma, då jag ”bara” hade smärtor från helvetet – den dagen trodde jag faktiskt bara fanns i min fantasi. Att jag skulle känna uppriktig glädje över att ”bara” ha dessa smärtor – det trodde jag aldrig att jag skulle uppleva. I ärlighetens namn så har jag periodvis velat lägga mig framför ett skenande godståg, bara för att göra slut på skiten. Nu ser jag ljuset. Framtiden.

En bra dag, en jävligt bra dag.

2014 – Året som Gud glömde

Aldrig har ett år känts så motigt. Det har känts som att gå i uppförsbacke i motvind – med en blytung ryggsäck och med trögflytande sirap upp till knäna.

Aldrig har ett år varit så tårfyllt. Jag tror jag har gråtit av alla anledningar, utom de rätta. Jag har gråtit av smärta, hopplöshet, yrsel, sömnbrist, sorg, provtagningar, utmattning och frustration. Jag har gråtit pga skakande huvud och armar, orkeslösa händer, felbehandlande läkare, läkare som ignorerat och så smärta, smärta och smärta från helvetet. Listan känns oändlig…

Aldrig har ett år varit så svårt att ”skoja bort”. Aldrig har ett år varit så fattigt på skratt. Jag saknar skratt… Jag som alltid skrattat tills tårarna sprutat. Skrattet har gått vilse. Kvar är bara tårarna. Det finns inte mycket komik i det…

Jag har medvetet dragit mig undan. Jag har medvetet satt mina vänner på ”vänt”. Jag har medvetet stängt in mig i mitt hem – och låst dörren. Jag har medvetet slutit mig i en bubbla som endast den närmaste familjen haft tillgång till. Jag har helt enkelt inte haft ork och energi till att engagera mig i andra. Det kan tyckas kallt och egoistiskt, men helt seriöst – jag har liksom nog med mig själv.

Bara att få av mig pyjamasen och på med kläder – det är ett helt projekt. Vid några tillfällen har jag stått och tittat på kläderna, helt apatisk, och inte för mitt liv kommit på i vilken ordning man klär på sig. Då blir man rädd. Då tror man att man har tippat över. Då drar man sig undan. Då låser man dörren. Det är väl mitt sätt att försöka självläka. Mitt sätt att visa att jag behöver vara ifred. Ungefär som skadade djur gör. De drar sig undan och slickar sina sår.

Tills vi ses igen – Mjau

 

Ord i tystnad…

Vid en kurs i första hjälpen fick jag lära mig att om man kommer till en olycksplats med flera skadade så ska man inte fokusera på de som skriker av smärta. Man ska fokusera på de som är tysta. Orkar man skrika så är man förmodligen inte nära döden. Låter logiskt.

Jag brukar normalt både skrika och vråla när jag har ont. Inte bara ”GAAAAAH!!”, utan ord. Ord är en viktig del av mitt liv. Ibland lägger jag ner tid på att finna rätt ord som jag binder samman till väl uttänkta meningar. Ibland improviserar jag med random svordomar och könsord. Allt beroende på dagsform. Inte idag.

Alldeles nyss läste jag en välskriven artikel av en tjej som uppmanade alla som tänkt tanken att avsluta sina liv till att tänka om.

”Det ska inte alltid vara såhär. Det som äter dig nu från insidan, det som gör så ont att du gräver naglarna i armens ovansida och känner hur magen vänds ut och in – det kommer att passera. Vad som än har hänt, vad du än har gjort, om det inte har hänt någonting överhuvudtaget och du har gjort ännu mindre – det kommer att passera. Om du är sprucken itu av sorg, riden av maran, hukad under skam över ett förfärligt misstag, om du svikit löften, valt så in i helvete fel, aldrig känt kärlek som kärleken ens från en mor eller far – det kommer att passera.”

Välskrivet. Välformulerat. Och jävligt korkat – tänkte jag tyst för mig själv.

Vem fan är hon att säga, ”Det kommer att passera”? Missförstå mig rätt. Jag är inte pro självmord. Jag skulle aldrig utsätta min familj för det. Men, jag förstår att en del människor väljer att avsluta sina liv pga smärta. Smärta som aldrig kommer att passera. Smärta som alltid kommer att finnas där. Alltid. Smärta som är så svår att man inte ens orkar skrika inombords.

Sådan smärta har jag idag. Inte en enda svordom har passerat mina läppar. Inte ett enda skrik. Inte en enda snyftning, fastän tårarna runnit okontrollerat. Bara tystnad. Tystnaden betyder inte att jag är nära döden. Den betyder bara att jag idag tänkt på döden. Den betyder att jag inte orkar skrika. Men jag behöver mina ord, därför skriver jag ner dem – i tystnad.

Min smärta kommer aldrig att passera, jag vet det. Jag kommer aldrig att acceptera det till fullo, men jag vet det. Det enda min morfinhöga hjärna just nu med all säkerhet vet kommer att passera – det är den här dagen.

Inte särskilt välskrivet. Inte särskilt välformulerat. För andra än mig själv – säkert jävligt korkat…

Cynisk positivism…

Jag har en positivitetsritual som jag kör varje dag. När jag vaknar försöker jag tänka positivt och komma på en rimlig och rolig anledning till varför jag ska försöka knöla mig upp över huvudtaget. Oftast är den anledningen att jag annars kissar på mig, och det vore ju inte så förskräckligt roligt.

När jag väl gjort mina toalettbestyr så försöker jag komma på en anledning till varför jag ska klä på mig. Det går lite sisådär, och många dagar tillbringas i pyjamas. Inte för att jag nödvändigtvis tänker negativt och/eller inte klarar av att klä på mig, utan för att jag trivs i att hasa omkring i pyjamas och morgonrock. Vissa dagar har jag inget val, men den positiva aspekten är att jag då åtminstone känner mig bekväm med min outfit.

Dåliga dagar tar jag mig knappt ur sängen – och önskar resten av dagen att jag fick bita någon, för det tar för mycket kraft att slå någon på käften.

Mindre bra dagar kommer jag ur sängen, duschar, låter håret självtorka  och byter till en ren pyjamas.

Bra dagar kommer jag ur sängen, duschar, fönar håret torrt och sätter på mig riktiga kläder.

Riktigt bra dagar kommer jag ur sängen, duschar, sätter på mig riktiga kläder, fönar håret torrt, gör en frisyr (typ), sätter på mig riktiga kläder och sminkar mig.

Idag tog jag mig knappt ur sängen, men på något mirakulöst sätt har jag lyckats duscha, föna håret torrt, sätta upp håret i något som ska likna en frisyr samt få på mig riktiga kläder. Fortfarande osminkad. Fortfarande med en önskan att få slå någon på käften, eller åtminstone få bita någon. Den positiva aspekten här – är att dagen inte är slut än, och det kommer en morgondag 🙂

Hat – och en jävla massa svordomar…

Jag drämde dammsugarröret i golvet och fullständigt VRÅLADE: ”FY FAAAAN vad jag HATAR sommaren!!!” Maken reste sig från soffan, tassade försiktigt fram till dörrhålet och stack in huvudet i matrummet – på väl avvägt avstånd från sin rabiata hustru. Mig. Han såg osäker ut. Nästan lite rädd. Som om han visste att han i detta nu borde väga sina ord på guldvåg – eller helt enkelt hålla käften.

”Eeh… men alltså… vi har ju faktiskt haft en del kul under sommaren, det har vi väl?”, försökte han lite trevande.

Att hela kroppjäveln värker SATAN förstärkte inte bara min reaktion, utan också mitt stela kroppsspråk. Jag kunde helt enkelt inte bara vrida huvudet mot honom, utan var tvungen att sakta rotera hela kropphelvetet för att kunna möta hans blick.

”Kul? KUL?!”

”Eeh… Ja, alltså… Jo, men det har vi väl?”

”VAD FAAAN HAR DET ”KULIGA” MED HELVETESÅRSTIDEN SOMMAREN ATT GÖRA?!!!”

”Nämen, ja… alltså… Sommaren är ju bra på en del sätt… också…

”Det finns inget, INGET som är bra med sommaren!!”

”Nämen… jomen…”

”INGET!!”

”Men alltså… att hata sommaren, det är väl lite starkt uttryckt… kanske? Vad finns det att hata… liksom?”

”Vill du att jag ska räkna upp allt?! Okey! Äckelfästingar, skitbromsar, helvetesgetingar, flugjävlar…” Jag höll upp ett finger för varje hatobjekt.

Maken höll upp händerna i en avvärjande gest och avbröt mig. Jag HATAR att bli avbruten!

”Okey, okey jag fattar. Det räcker så”.

”I helvete att det räcker! Och du fattar fan ingenting! INGEN fattar någonting! Nu ska du höra färdigt på vad jag har att säga! Ingen jävel fattar att jag är allergisk mot insektsbett, att jag inte tål solen, att jag blir rent ut sagt SJUK av den här jäääävla VÄRMEN som håller på att ta livet av mig, att min förbannade kropp håller på att värka SÖNDER, att jag är tvungen att droga mig med knark för att över huvud taget orka andas, att det är omöjligt att kunna sova och att jag HATAR att svettas! Fatta! Sommaren är den ABSOLUT värsta årstiden för mig, och då har jag inte ens nämnt sommarlovet. Jag hatar tamefan sommarlovet också!!

”Äh men…”

”Okey, okey, jag kanske överdrev lite vad gäller sommarlovet. Men måste sommarlovet vara så in i helvete LÅNGT?! När jag mår som allra värst så måste jag ta i som allra mest. Jag gör ju för i helvete inget annat än tvättar, plockar, skurar den nerpissade toalettstolen var femte minut FÖR ATT DET TYDLIGEN ÄR SÅ IN I HELVETE SVÅRT ATT PRICKA RÄTT! Och jag står vid den där förbannade spisjäveln hela dagarna! Jag orkar inte! JAG HATAR SOMMAREN!!!”

”Du… nu är du så där kolsvart i ögonen igen… Jag ska ta ett snack med vår son. Jag lovar. Han är i allafall 17 år. Nåt borde han väl fatta. Släpp dammsugaren, jag gör det där. Sätt dig och spela Candy Crush… eller nåt. Jag åker och hämtar grabben från träningen, och du tar det jävligt lugnt resten av kvällen. Okey?”

Jag kapitulerade och släppte dammsugaren. Jag betvivlade starkt att sonen skulle fatta. Hans far hade ju till dags dato inte gjort det. Inte fullt ut i allafall.

Maken och sonen kom hem. Jag hörde hur de rumsterade runt i hallen och källaren. Sonen kikade in i vardagsrummet, inte helt olikt sin far. Lite halvt osäkert, men med ett hoppfullt litet leende. Eller var det ett skrämt leende?

”Hej mamma! Jag ville bara tala om att jag tömt träningsväskan och hängt upp alla målvaktskläder.”

”Hej. Vadå, badlakanet också?”

”Japp!”

Jag satt med öppen mun. Ni vet, på det där viset som mindre begåvade kan göra. Man ser inte helt smart ut med munnen på vid gavel. Jag vände mig mot maken:

”Vad fan sa du till honom egentligen?”

”Jag sa att om han inte kammar till sig så kommer det att barka åt helvete här hemma”

Jag tror inte att det var allt han sa. Det kan mycket väl vara så att maken målat upp en bild för sonen där jag var avbildad med tvångströja, horn, klövar och svans. Skitsamma. Vad han än sa så funkade det, och för tillfället har mina svarta ögon återtagit sin normala färg. Gröna. Inte fullt så hatiska nu när nattens svalka sipprar in genom de öppna fönstren. Jag går ut på trappen och sniffar som en blodhund. Det finns inte en tillstymmelse av höst i luften. Inte än. Fan… I mitt nästa liv ska jag bli pingvin, för fy faaan vad jag hatar sommaren!!

 

 

 

 

 

 

 

HÄR KOMMER JAG!!

Vad är det för fel på folk? Är de ouppfostrade? Elaka av naturen? Dumma i huvudet? En kombination av det hittills uppräknade? Jag är mer än lovligt trött på den här ”HÄR KOMMER JAG!”-mentaliteten som råder, inte bara på nätet, utan överallt i det verkliga livet.

Man kan lätt missta sig och tro att detta är en generationsgrej. Att det skulle vara just den yngre generationen som fostrats till att inte kunna vistas i möblerade rum. Fel. Det här fenomenet går som en löpeld genom alla åldrar. Folk tycker helt enkelt att de kan ta sig rätten att vara oförskämda, för ”de säger ju bara vad de tycker”. Skitsnack. Om deras negativa åsikt inte är efterfrågad så är det rätt och slätt oförskämt och elakt.

Det här med att lufta sina ”åsikter” ser jag exempel på varje dag. Jag är med i flera pyssel och återbrukargrupper på facebook. I brist på hälsa, arbetsförmåga och arbetsplats har jag funnit dessa grupper som något av ett andningshål. En chans att möta andra vuxna. Likasinnade. Bli inspirerad och förhoppningsvis inspirera andra. Finna glädje och positivitet.

Jag har funnit allt detta, även nya vänner. Det är bara så synd att det positiva hamnar i skuggan för allt det negativa. Jag har upptäckt att många medlemmar befinner sig på ungefär samma plats i livet som jag själv. En plats där värk, arbetsoförmåga, sjukpension och brist på självkänsla regerar. Många har andra tillkortakommanden som mental ohälsa, asperger, hjärntumörer, reumatism, nervsjukdomar och annat som ligger dem i fatet när det kommer till att kunna pyssla/skapa. Ibland KAN man helt enkelt inte, för att kroppen värker och/eller vägrar lyda. Men jag – de – VI gör det efter bästa förmåga! Precis som jag utgår från att alla friska skapar efter bästa förmåga.

Oavsett om man har eller inte har något funktionshinder, så finns det en MÄNNISKA bakom varje uppdatering och bild som postas. Du och jag har ingen ANING om vad det hantverket/återbruket/konstverket har kostat. Hur många värktabletter? Hur många tårar? Hur mycket koncentration? Hur mycket tid? VI…HAR…INGEN…ANING!

Med det sagt så finner jag alltså ingen som helst anledning till att kritisera, (eller som de som uttryckt sig negativt brukar skriva: ”Jag är bara ärlig!”) någon annans alster. Du och jag har ingen aning.

Jag har tappat räkningen på hur många påhopp jag sett där åsiktskåta häver ur sig: ”Du har förstört möbeln!” – ”Du har skändat vårt kulturarv!” – ”Skåpet var mycket snyggare innan du sabbade det med färg!” – ”GUUUUD vad jag är trött på vitmålade möbler!”

I ett fall, där en ung tjej visade en bild på vad hon gjort tillsammans med en bildtext som beskrev att hon har svår asperger och därmed svårt att koncentrera sig, aldrig trott något om sig själv, aldrig pysslat, att andra förmodligen inte tyckte att det var något märkvärdigt men att hon SJÄLV var helnöjd och att nu skulle inget kunna stoppa henne från att skapa – Det bemöttes med många positiva kommentarer och hejarrop, men också med kommentarer som: ”Ja, inte tyckte då jag att det var särskilt snyggt…” och ”Det där var väl inget speciellt”. Vad är det som driver en människa till att trycka ner en annan på det viset? Vad får man ut av att sparka på någon som redan blottat strupen genom att berätta om sin dagliga kamp och dåliga självkänsla?

Kan inte var och en bara få göra som de vill utan att bli nedtryckta? Om jag vill ta ett antikt linneskåp, måla det knallorange, decoupaga dit giftgröna enhörningar och byta ut mässingsbeslagen mot bajsbruna plastknoppar – kan inte jag bara få göra det då? De som inte tycker att det är så snyggt – kan inte de bara scrolla förbi och hålla käften?

Jag har funderat ett tag på ifall de som beter sig så illa på nätet, och gömmer sig bakom påståendet att de är ärliga, om de beter sig likadant IRL? Säger de till tanten som kliver på bussen att hennes hår ser ut som ett skatbo? Säger de till barnfamiljen som sitter vid bordet bredvid på caféet att de har fula barn? Ger de fan i att hålla upp dörren till den som går bakom? Tränger de sig före i kön? Gör de det tillsammans med utropet: ”HÄR KOMMER JAG!!” ? Förmodligen. Alla vi som hamnar i deras väg är ju bara människor. Helt oviktiga i deras ärliga framfart.