Jag har tänkt – Igen. Nu låter det som om jag bara tänker till nån gång i kvartalet, men egentligen är det en aldrig vilande process. Jag borde ha inlett med: Jag tänker för mycket – Alltid. Eftersom jag hela tiden är i tanken, har jag svårt att bedöma tid. Hur länge har jag tänkt på det som pockat på så sent som idag? Dagar? Nej, det räcker inte. Veckor? Absolut. Månader? Nämen nu måste jag vara ärlig och realistisk och bara fastslå att första gången just den här tanken slog rot i mig, det var för flera år sedan. Tanken och undran över varför jag så ofta blir missförstådd.

När jag uttrycker något, verbalt eller i skrift, då möts jag ofta av: ”Hahaha! Milla, du är så jäkla rolig!” Det kan ju tyckas märkligt att det positiva gensvaret bekymrar mig, så till den grad att det upptar min tankeverksamhet under långa stunder, men det gör det. Bekymrar mig alltså.

Åtta gånger av tio har jag nämligen inte försökt vara rolig, utan har varit helt seriös, och då landar den där positiviteten lite konstigt i mig. Vad var det som var så kul???

”Jamen”, sa en vän till mig när jag beklagade mig, ”det är ju för att du berättar allt så ironiskt och cyniskt. Du är ju rolig!”

”Nej”, svarade jag allvarligt, ”Jag är inte rolig. Jag är egentligen ganska tråkig. Ibland tror jag att jag ska självantända för att jag är så tråkig och knastertorr”.

”Hahaha! Där har vi den igen! Den där ironin som är så jäkla underhållande! Du beskriver allt så torrt och målande, det är ju det som är så vansinnigt roligt, och det är det vi skrattar åt!” 😀

”Så härligt då, att min misär roar er andra… Men vet du vad? När jag t.ex ska berätta om hur min dag varit – då försöker jag göra det så grundligt och målande som möjligt, för att det inte ska uppstå några missförstånd. Om jag säger att jag skulle ha krupit upp och lagt mig på järnvägsspåret, om det inte vore för att smärtan hindrade mig – då menar jag det. När jag då möts av ett asgarv – då gör det faktiskt ännu ondare”.

Då skrattade hon ännu högre…

Jag har för länge sedan förstått att allt det här ligger hos mig. Att allt beror på hur jag återger något. Men är jag krävande om jag förväntar mig att något av förståelsen för vad jag säger eller skriver ligger hos den som lyssnar eller läser? Åtminstone i de fall där jag försökt vara grundlig och målat så gott jag kan innanför linjerna för att ge en klar och föreställande bild? Eller kan det vara så att jag blir så övertydlig att folk förlorar sig i översättningen?

Min man säger ofta: ”Milla, alla tänker inte som du”.

Det är himla svårt att kommentera det utan att låta ironisk eller cynisk…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s