En bättre, uppdaterad version av mig själv

Jag avskyr egentligen allt vad uppdateringar heter. Varje gång jag får en avisering om att jag ska uppdatera mobilen eller datorn, och gör det, då kan man ge sig FAN på att det fuckar ur – på ALLA tänkbara sätt. Därför vägrar jag numera göra dem. Jag går hellre med en mobiltelefon som är lite långsammare och sitter vid en dator som inte har full kapacitet. Än sen då? Det rimmar ju ganska väl med min personlighet. Det var längesen jag var bland de snabbaste på 60 och 100 meter. Och hur många kan ärligt säga att de har full kapacitet? Nä, jag har landat i sengångartakten och vägrar kategoriskt att rätta mig i det tekniska ledet. Vägrar. Dels på grund av den negativa energin som uppstår då det oftast går käpprätt åt helvete, dels på grund av hävd och ohejdad vana, men mest, allra mest på grund av att jag är tekniskt efterbliven och envis som en röd gris…

Det finns dock vissa uppdateringar som jag anser att man inte FÅR undlåta att göra, och det är en bättre och uppdaterad version av sig själv. Tro nu för allt i världen inte att det här är något jag alltid gjort. Att jag på något sätt har lagt in påminnelser i mobilen, gjort ett schema i excel, eller för den delen en powerpointpresentation. Nej, å det grövsta, nej.

Tanken slog rot någonstans runt min 40-årsdag, kom upp som en vek och försiktig liten planta, och då – då lovade jag mig själv att ta hand om den. Jag gav ett löfte om att bli bättre på olika saker. Vad jag lovade är bara väsentligt för mig själv, då den enda som egentligen skulle drabbas av ett brutet löfte är jag själv. Skulden och skammen att svika mig själv – den ville jag, och vill fortfarande inte, bära.

 

Nu, nästan åtta år senare, har den veka och försiktiga plantan växt till sig. Den har fått en solid grund i form av ett väl förgrenat och kraftigt rotsystem. Den har växt i både höjd och omfång, och idag klarar den till och med lite kraftigare vind. Men jag måste fortfarande ta hand om den. Den måste vattnas och gödas, ansas och få min uppmärksamhet. Få en chans att växa och blomma i all sin prakt. Bli sitt absolut bästa. MITT absolut bästa.

Det är tur att jag bara tänker i metaforer, för en riktig planta skulle jag ha ihjäl på en eftermiddag…

Hur som helst – lika lite som jag kan förändra en annan människa, lika lite kan någon annan förändra mig. Den enda som kan förändra mig – det är jag, och den enda som vet hur jag vill vara och bli – det är, återigen, jag.

Det finns ingen manual. Inget facit. Ingen fil att ladda ner och ingen knapp att trycka på. Bara jag själv och mina tankar kring vad som är viktigt. Viktigt för mig. Jag inser i skrivande stund att den där plantan – den symboliserar mycket av mitt självförtroende och självkänsla. Jag har självförtroendet till att få den att växa sig till ett starkt träd, men att ens våga tänka tanken att jag en dag ska vara värdig att klättra upp i grenverket, och avslappnat sätta mig på en av grenarna… där haltar fortfarande självkänslan lite.

(Note to self: Våga klättra. Våga falla. Våga klättra upp igen)

Resan till att bli en bättre, uppdaterad version av sig själv – den ser förstås olika ut för alla som bestämmer sig för den sortens upplevelse. För mig innebär den en ensam fotvandring, för andra är den kanske en knökfull turistbuss. Vad vet jag? Var och en måste finna SIN metod och väg.

Med detta sagt så vill jag ytterligare förklara (jag har ju en sjuk vilja att ständigt göra det för att slippa missförstånd) att; vad jag än gör eller inte gör – så är det inte för att trampa någon på tårna. Om jag inte hör av mig på ett tag så beror det inte på att jag hatar dig, det beror helt enkelt på att jag bara vill vara ensam. Om jag inte ”gillar” eller kommenterar i sociala medier så beror det inte på dig, det beror på mig. Det kan verka som att jag inte ”ser” dig, men jag kanske inte orkar eller vill åka med i den buss som du valt som transportmedel till DIN uppdateringsstation. Om jag inte går på de event som erbjuds så beror det inte på att jag hellre skulle ligga på ett närliggande tak med ett automatvapen, det beror på en så simpel sak som att jag hellre sitter hemma i min pyjamas – tänker (för det är sånt introverta personer som jag gör), läser en bok, sträckglor på en TV-serie, skriver långrandiga och extremt sporadiska blogginlägg…

…och pysslar om min planta