Ord i tystnad…

Vid en kurs i första hjälpen fick jag lära mig att om man kommer till en olycksplats med flera skadade så ska man inte fokusera på de som skriker av smärta. Man ska fokusera på de som är tysta. Orkar man skrika så är man förmodligen inte nära döden. Låter logiskt.

Jag brukar normalt både skrika och vråla när jag har ont. Inte bara ”GAAAAAH!!”, utan ord. Ord är en viktig del av mitt liv. Ibland lägger jag ner tid på att finna rätt ord som jag binder samman till väl uttänkta meningar. Ibland improviserar jag med random svordomar och könsord. Allt beroende på dagsform. Inte idag.

Alldeles nyss läste jag en välskriven artikel av en tjej som uppmanade alla som tänkt tanken att avsluta sina liv till att tänka om.

”Det ska inte alltid vara såhär. Det som äter dig nu från insidan, det som gör så ont att du gräver naglarna i armens ovansida och känner hur magen vänds ut och in – det kommer att passera. Vad som än har hänt, vad du än har gjort, om det inte har hänt någonting överhuvudtaget och du har gjort ännu mindre – det kommer att passera. Om du är sprucken itu av sorg, riden av maran, hukad under skam över ett förfärligt misstag, om du svikit löften, valt så in i helvete fel, aldrig känt kärlek som kärleken ens från en mor eller far – det kommer att passera.”

Välskrivet. Välformulerat. Och jävligt korkat – tänkte jag tyst för mig själv.

Vem fan är hon att säga, ”Det kommer att passera”? Missförstå mig rätt. Jag är inte pro självmord. Jag skulle aldrig utsätta min familj för det. Men, jag förstår att en del människor väljer att avsluta sina liv pga smärta. Smärta som aldrig kommer att passera. Smärta som alltid kommer att finnas där. Alltid. Smärta som är så svår att man inte ens orkar skrika inombords.

Sådan smärta har jag idag. Inte en enda svordom har passerat mina läppar. Inte ett enda skrik. Inte en enda snyftning, fastän tårarna runnit okontrollerat. Bara tystnad. Tystnaden betyder inte att jag är nära döden. Den betyder bara att jag idag tänkt på döden. Den betyder att jag inte orkar skrika. Men jag behöver mina ord, därför skriver jag ner dem – i tystnad.

Silent_Mode

Min smärta kommer aldrig att passera, jag vet det. Jag kommer aldrig att acceptera det till fullo, men jag vet det. Det enda min morfinhöga hjärna just nu med all säkerhet vet kommer att passera – det är den här dagen.

Inte särskilt välskrivet. Inte särskilt välformulerat. För andra än mig själv – säkert jävligt korkat…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s