Cynisk positivism…

Jag har en positivitetsritual som jag kör varje dag. När jag vaknar försöker jag tänka positivt och komma på en rimlig och rolig anledning till varför jag ska försöka knöla mig upp över huvudtaget. Oftast är den anledningen att jag annars kissar på mig, och det vore ju inte så förskräckligt roligt.

När jag väl gjort mina toalettbestyr så försöker jag komma på en anledning till varför jag ska klä på mig. Det går lite sisådär, och många dagar tillbringas i pyjamas. Inte för att jag nödvändigtvis tänker negativt och/eller inte klarar av att klä på mig, utan för att jag trivs i att hasa omkring i pyjamas och morgonrock. Vissa dagar har jag inget val, men den positiva aspekten är att jag då åtminstone känner mig bekväm med min outfit.

Dåliga dagar tar jag mig knappt ur sängen – och önskar resten av dagen att jag fick bita någon, för det tar för mycket kraft att slå någon på käften.

Mindre bra dagar kommer jag ur sängen, duschar, låter håret självtorka  och byter till en ren pyjamas.

Bra dagar kommer jag ur sängen, duschar, fönar håret torrt och sätter på mig riktiga kläder.

Riktigt bra dagar kommer jag ur sängen, duschar, sätter på mig riktiga kläder, fönar håret torrt, gör en frisyr (typ), sätter på mig riktiga kläder och sminkar mig.

Idag tog jag mig knappt ur sängen, men på något mirakulöst sätt har jag lyckats duscha, föna håret torrt, sätta upp håret i något som ska likna en frisyr samt få på mig riktiga kläder. Fortfarande osminkad. Fortfarande med en önskan att få slå någon på käften, eller åtminstone få bita någon. Den positiva aspekten här – är att dagen inte är slut än, och det kommer en morgondag 🙂

Today

Annonser

Hat – och en jävla massa svordomar…

Jag drämde dammsugarröret i golvet och fullständigt VRÅLADE: ”FY FAAAAN vad jag HATAR sommaren!!!” Maken reste sig från soffan, tassade försiktigt fram till dörrhålet och stack in huvudet i matrummet – på väl avvägt avstånd från sin rabiata hustru. Mig. Han såg osäker ut. Nästan lite rädd. Som om han visste att han i detta nu borde väga sina ord på guldvåg – eller helt enkelt hålla käften.

”Eeh… men alltså… vi har ju faktiskt haft en del kul under sommaren, det har vi väl?”, försökte han lite trevande.

Att hela kroppjäveln värker SATAN förstärkte inte bara min reaktion, utan också mitt stela kroppsspråk. Jag kunde helt enkelt inte bara vrida huvudet mot honom, utan var tvungen att sakta rotera hela kropphelvetet för att kunna möta hans blick.

”Kul? KUL?!”

”Eeh… Ja, alltså… Jo, men det har vi väl?”

”VAD FAAAN HAR DET ”KULIGA” MED HELVETESÅRSTIDEN SOMMAREN ATT GÖRA?!!!”

”Nämen, ja… alltså… Sommaren är ju bra på en del sätt… också

”Det finns inget, INGET som är bra med sommaren!!”

”Nämen… jomen…”

”INGET!!”

”Men alltså… att hata sommaren, det är väl lite starkt uttryckt… kanske? Vad finns det att hata… liksom?”

”Vill du att jag ska räkna upp allt?! Okey! Äckelfästingar, skitbromsar, helvetesgetingar, flugjävlar…” Jag höll upp ett finger för varje hatobjekt.

Maken höll upp händerna i en avvärjande gest och avbröt mig. Jag HATAR att bli avbruten!

”Okey, okey jag fattar. Det räcker så”.

”I helvete att det räcker! Och du fattar fan ingenting! INGEN fattar någonting! Nu ska du höra färdigt på vad jag har att säga! Ingen jävel fattar att jag är allergisk mot insektsbett, att jag inte tål solen, att jag blir rent ut sagt SJUK av den här jäääävla VÄRMEN som håller på att ta livet av mig, att min förbannade kropp håller på att värka SÖNDER, att jag är tvungen att droga mig med knark för att över huvud taget orka andas, att det är omöjligt att kunna sova och att jag HATAR att svettas! Fatta! Sommaren är den ABSOLUT värsta årstiden för mig, och då har jag inte ens nämnt sommarlovet. Jag hatar tamefan sommarlovet också!!

”Äh men…”

”Okey, okey, jag kanske överdrev lite vad gäller sommarlovet. Men måste sommarlovet vara så in i helvete LÅNGT?! När jag mår som allra värst så måste jag ta i som allra mest. Jag gör ju för i helvete inget annat än tvättar, plockar, skurar den nerpissade toalettstolen var femte minut FÖR ATT DET TYDLIGEN ÄR SÅ IN I HELVETE SVÅRT ATT PRICKA RÄTT! Och jag står vid den där förbannade spisjäveln hela dagarna! Jag orkar inte! JAG HATAR SOMMAREN!!!”

”Du… nu är du så där kolsvart i ögonen igen… Jag ska ta ett snack med vår son. Jag lovar. Han är i allafall 17 år. Nåt borde han väl fatta. Släpp dammsugaren, jag gör det där. Sätt dig och spela Candy Crush… eller nåt. Jag åker och hämtar grabben från träningen, och du tar det jävligt lugnt resten av kvällen. Okey?”

Jag kapitulerade och släppte dammsugaren. Jag betvivlade starkt att sonen skulle fatta. Hans far hade ju till dags dato inte gjort det. Inte fullt ut i allafall.

Maken och sonen kom hem. Jag hörde hur de rumsterade runt i hallen och källaren. Sonen kikade in i vardagsrummet, inte helt olikt sin far. Lite halvt osäkert, men med ett hoppfullt litet leende. Eller var det ett skrämt leende?

”Hej mamma! Jag ville bara tala om att jag tömt träningsväskan och hängt upp alla målvaktskläder.”

”Hej. Vadå, badlakanet också?”

”Japp!”

Jag satt med öppen mun. Ni vet, på det där viset som mindre begåvade kan göra. Man ser inte helt smart ut med munnen på vid gavel. Jag vände mig mot maken:

”Vad fan sa du till honom egentligen?”

”Jag sa att om han inte kammar till sig så kommer det att barka åt helvete här hemma”

Jag tror inte att det var allt han sa. Det kan mycket väl vara så att maken målat upp en bild för sonen där jag var avbildad med tvångströja, horn, klövar och svans. Skitsamma. Vad han än sa så funkade det, och för tillfället har mina svarta ögon återtagit sin normala färg. Gröna. Inte fullt så hatiska nu när nattens svalka sipprar in genom de öppna fönstren. Jag går ut på trappen och sniffar som en blodhund. Det finns inte en tillstymmelse av höst i luften. Inte än. Fan… I mitt nästa liv ska jag bli pingvin, för fy faaan vad jag hatar sommaren!!

pingu_slide_main

 

 

 

 

 

 

 

HÄR KOMMER JAG!!

Vad är det för fel på folk? Är de ouppfostrade? Elaka av naturen? Dumma i huvudet? En kombination av det hittills uppräknade? Jag är mer än lovligt trött på den här ”HÄR KOMMER JAG!”-mentaliteten som råder, inte bara på nätet, utan överallt i det verkliga livet.

Man kan lätt missta sig och tro att detta är en generationsgrej. Att det skulle vara just den yngre generationen som fostrats till att inte kunna vistas i möblerade rum. Fel. Det här fenomenet går som en löpeld genom alla åldrar. Folk tycker helt enkelt att de kan ta sig rätten att vara oförskämda, för ”de säger ju bara vad de tycker”. Skitsnack. Om deras negativa åsikt inte är efterfrågad så är det rätt och slätt oförskämt och elakt.

Det här med att lufta sina ”åsikter” ser jag exempel på varje dag. Jag är med i flera pyssel och återbrukargrupper på facebook. I brist på hälsa, arbetsförmåga och arbetsplats har jag funnit dessa grupper som något av ett andningshål. En chans att möta andra vuxna. Likasinnade. Bli inspirerad och förhoppningsvis inspirera andra. Finna glädje och positivitet.

Jag har funnit allt detta, även nya vänner. Det är bara så synd att det positiva hamnar i skuggan för allt det negativa. Jag har upptäckt att många medlemmar befinner sig på ungefär samma plats i livet som jag själv. En plats där värk, arbetsoförmåga, sjukpension och brist på självkänsla regerar. Många har andra tillkortakommanden som mental ohälsa, asperger, hjärntumörer, reumatism, nervsjukdomar och annat som ligger dem i fatet när det kommer till att kunna pyssla/skapa. Ibland KAN man helt enkelt inte, för att kroppen värker och/eller vägrar lyda. Men jag – de – VI gör det efter bästa förmåga! Precis som jag utgår från att alla friska skapar efter bästa förmåga.

Oavsett om man har eller inte har något funktionshinder, så finns det en MÄNNISKA bakom varje uppdatering och bild som postas. Du och jag har ingen ANING om vad det hantverket/återbruket/konstverket har kostat. Hur många värktabletter? Hur många tårar? Hur mycket koncentration? Hur mycket tid? VI…HAR…INGEN…ANING!

Med det sagt så finner jag alltså ingen som helst anledning till att kritisera, (eller som de som uttryckt sig negativt brukar skriva: ”Jag är bara ärlig!”) någon annans alster. Du och jag har ingen aning.

Jag har tappat räkningen på hur många påhopp jag sett där åsiktskåta häver ur sig: ”Du har förstört möbeln!” – ”Du har skändat vårt kulturarv!” – ”Skåpet var mycket snyggare innan du sabbade det med färg!” – ”GUUUUD vad jag är trött på vitmålade möbler!”

I ett fall, där en ung tjej visade en bild på vad hon gjort tillsammans med en bildtext som beskrev att hon har svår asperger och därmed svårt att koncentrera sig, aldrig trott något om sig själv, aldrig pysslat, att andra förmodligen inte tyckte att det var något märkvärdigt men att hon SJÄLV var helnöjd och att nu skulle inget kunna stoppa henne från att skapa – Det bemöttes med många positiva kommentarer och hejarrop, men också med kommentarer som: ”Ja, inte tyckte då jag att det var särskilt snyggt…” och ”Det där var väl inget speciellt”. Vad är det som driver en människa till att trycka ner en annan på det viset? Vad får man ut av att sparka på någon som redan blottat strupen genom att berätta om sin dagliga kamp och dåliga självkänsla?

Kan inte var och en bara få göra som de vill utan att bli nedtryckta? Om jag vill ta ett antikt linneskåp, måla det knallorange, decoupaga dit giftgröna enhörningar och byta ut mässingsbeslagen mot bajsbruna plastknoppar – kan inte jag bara få göra det då? De som inte tycker att det är så snyggt – kan inte de bara scrolla förbi och hålla käften?

Jag har funderat ett tag på ifall de som beter sig så illa på nätet, och gömmer sig bakom påståendet att de är ärliga, om de beter sig likadant IRL? Säger de till tanten som kliver på bussen att hennes hår ser ut som ett skatbo? Säger de till barnfamiljen som sitter vid bordet bredvid på caféet att de har fula barn? Ger de fan i att hålla upp dörren till den som går bakom? Tränger de sig före i kön? Gör de det tillsammans med utropet: ”HÄR KOMMER JAG!!” ? Förmodligen. Alla vi som hamnar i deras väg är ju bara människor. Helt oviktiga i deras ärliga framfart.

 

Hur FAN ska det gå till? Va?!

Så blev det nytt år då. Var tog 2013 vägen? Swooosh sa det bara, och nu ska man lära sig att skriva 2014 på viktiga papper. Hur ska det gå till när jag knappt hunnit lära mig att skriva 2013? Va?!

Det är nu det är dags att ta en stund att reflektera. Inte bara över det gångna året, utan också över sig själv och det kommande året. Vad man vill göra med tiden, livet och försöka göra det så meningsfullt som möjligt. Så roligt som möjligt. Eller varför inte bara möjligt?

Hur ska det gå till när jag inte hunnit eller kunnat göra det jag ville med 2013? Va?!

Jag har i alla fall hunnit så långt som att reflektera över det gångna året, och konstaterat att det var för kort. Alldeles för kort. Jag hann börja skriva på boken, men nu känns det som att den gått i stå. Den där virrhjärnan jag skriver om är i mångt och mycket en spegelbild av mig själv. Hon har väl annat för sig än att diktera sitt liv för min sömniga och virriga hjärna antar jag. Hon har väl dragit iväg på någon flummig konstresa, låst in sig i ateljén, glömt bort mig, eller så håller hon sig undan med flit någon annanstans. Vad vet jag? I min hjärna har hon i alla fall inte gömt sig. Jag ska väl spåra upp henne vad det lider, men jag har ju en massa annat att göra, glömma bort och i vissa fall – strunta och ge blanka fan i.

Jag har gått med i en pysselgrupp på facebook. Jodå. Sånt har jag tid med. Jag har tid med att pimpa jättestora konservburkar, vika boksidor av skitdåliga Danielle Steeleromaner, klä in gamla Pringlesrör med tapetrester och klippa sönder kläder som jag limmar och knyter fast på stora glasburkar. Sånt har jag tid med. Men jag har inte tid att betala räkningar i tid. Självklart är det en prioriteringsfråga. Det är inte roligt att betala räkningar, och då hamnar det längst ner på listan.

Sen finns det så klart en massa saker som jag skulle vilja göra, men som jag inte kan, orkar eller ens får göra. Sånt som den här jävla piss och skitkroppen bara vägrar låta mig göra. Först och främst jobba och sova, men också storstäda, renovera huset, bygga saker och lyfta skrot på gymmet. Sånt finns ju liksom inte ens på kartan vilket stundtals gör en deprimerad och näst intill folkskygg. Om jag inte orkar träffa folk, är det då ens någon mening med att klä på mig? Nä. Då sitter jag i makens slitna fleecemorgonrock, osminkad, okammad och jävlig och gör loopflowers av någon gammal tygbit, blingar sopor och dräller ner det överbelamrade köksbordet med ett halvt paket smälta limstavar istället. Det låter väl vettigt?

Jag har länge haft tankar och planer på att starta en till blogg. En pysselblogg. DEEET låter väl som en JÄTTEBRAAA idé?! Allra helst med tanke på hur ofta jag kunnat och orkat uppdatera den gnällblogg jag redan HAR? *himlar med ögonen*

Det var ingen bra idé att göra så där med ögonen… Yrseln kom som ett expressbrev på posten…

Nåväl… Jag har hur som helst fått en massa förfrågningar från pysslingarna om att göra just det. Starta en pysselblogg alltså. Så nu har jag lovat att jag ska göra det.

demons_of_stupidity_733x550_opt8

Nåväl… Jag har i alla fall spånat kring det, funderat på layoten, fnulat på innehållet och försäkrat mig om att den inte ska länkas ihop med den här bloggen. Men hallå, hur skulle det se ut? Någon stackare som vill veta hur man gör ett eget lock till konservburkar och råkar hamna här – mitt i en kaskadspya av svordomar och annat skit som jag krämat ur mig? Nej tack! Jag måste ta reda på hur fan man gör en tutorial också, men hur i helvete ska det gå till när jag är fullkomligt tekniskt efterbliven?!

Så jag har att göra. Detta är inget nyårslöfte, jag gillar inte sånt, men min önskelista och mål för det här året ser ut som följande:

  • Fokusera på hälsan
  • Kunna ta längre promenader
  • SOVA!
  • Fortsätta skriva på boken
  • Få igång pysselbloggen
  • Uppdatera den här bloggen oftare
  • Lära mig tekniska saker…
  • Pyssla och måla
  • Ta färre narkotiska preparat
  • Bli snällare
  • Betala räkningar i tid
  • Klä på mig oftare
  • Sluta svära – Men hur FAN ska det gå till? Va?!

Inatt jag drömde…

Jag minns ofta vad jag drömt. Inte bara små fragment, nej, ibland kan jag återberätta hela konversationer. Inte helt sällan minns jag miljön så tydligt att jag skulle kunna göra en blueprint. Naturligtvis är det väldigt sällan som jag drömmer något vettigt. Ju sämre jag mår rent fysiskt – ju värre blir drömmarna. Jag faller från höga höjder, blir bedragen och förnedrad, jagad och mördad på de mest ohyggliga sätt. Nu ska det sägas att mina drömmar inte alltid tillhör mardrömskategorin. Nej då. Ibland kan de vara trevliga och ytterst angenäma. De trevliga drömmarna är nämligen minst lika detaljrika.

Jag och maken är extremt monogama, men vi har en överenskommelse om varsitt frikort. Mitt frikort är (föga överraskande), Chester Bennington, och makens frikort är Jennifer Lopez. Jennifer Lopez??? Ah ja. Var och en blir salig på sin lycka, och skulle hon ringa på dörren och erbjuda sina eh… tjänster – ja, då skulle jag låta min man bli lycklig för en natt. Precis som han skulle göra för mig om Chester plötsligt skulle få en ingivelse att leta upp mig. En natt. Så lyder dealen. Vilken tur för mig att jag har livlig fantasi och intensiva drömmar då, för oddsen att Mr Sexy Beast skulle lämna sin Playboyfru för att åka till Hallstahammar känns rätt så dåliga. Dessutom är jag rätt så övertygad om att mina drömmar överträffar verkligheten. Angenäma drömmar lämnar en sällan besviken.

*ler vid minnet av den senaste Chesterdrömmen* 🙂

Nej, den tänker jag inte återberätta. Det här är inte den typen av berättelse. Den handlar om andra slags drömmar och företeelser. Den handlar också om tålmodiga män.

För 19 år sedan, när jag och maken nyss träffats, vaknade han av att jag låg och tjattrade om någon som tydligen hette ”Leffe”. Han utgick från att jag var vaken och började därför inleda en konversation:

Maken: ”Vilken Leffe?!”

Jag: ”Ah meh… Leffe! Leffe på fyllhäcken!”

Maken: ”Vänta lite nu… Träffar du nån annan mer än mig?!”

Jag: *skrattar* ”Ja!”

Maken: ”När träffar du honom?!”

Jag: ”Meh… När du har gått härifrån fattar du väl”

Maken berättade morgonen efter att han varit på vippen att kliva ur sängen och rusa hem till sig, för att aldrig mer återvända, innan han förstod att jag pratade i sömnen. Han hade aldrig varit med om någon som svarade på frågor i sömnen. Själv är jag både fascinerad och förfärad över hur snabbt och iskallt jag bemött hans frågor, för att inte nämna tacksam över att han stannade kvar.

Gudarna ska veta att jag haft min beskärda del av konstiga drömmar. När jag för en period gick på smärttröskelhöjande medicin så drömde jag så våldsamt att jag väckte min man. Han vaknade av att jag stod på knä och slet som en tok i kudden. ”Vad sysslar du med?!”, frågade han yrvaket. ”Jag_noppar_örngottet!!”, hade jag svarat i dräpande ton. ”Men lägg dig ner och sov!”, sa maken, och när jag tvärt slutade med mitt noppande och sa: ”Okej”, och lade mig och sov så förstod han att jag pratade i sömnen. Igen. Den fysiska aktiviteten var dock ett nytt inslag.

Natten därpå var det dags igen. Maken vaknade av att jag återigen stod på knä i sängen. Den här gången slog jag handflatorna mot väggen. Hårt. ”Men för i helvete… Vad gör du?!” Mitt svar hade kommit omedelbart. ”Den här väggen ska gå att öppna! Det ska finnas en öppning här!” Min stackars man, som återigen förstod att jag pratade i sömnen, sa: ”Lägg dig ner och sov…” Jag hade, precis som natten innan, svarat: ”Okej”, lagt mig ner och trynat vidare.

Så här kan man ju inte ha det, så dagen efter, när maken beskrivit de senaste två nätterna, och efter att jag läst bipacksedeln till medicinen – så slutade jag ta den. Möjliga biverkningar: Hallucinationer, depression, mardrömmar, vanföreställningar, hjärtklappning, nedsatt leverfunktion, klåda, muntorrhet, illamående etc, etc… Som om jag inte redan hade problem liksom??? Efter ett tag hade jag återgått till att bara prata i sömnen. Ordningen var återställd.

I eftermiddags när jag och maken åkte och handlade, berättade jag för honom att jag drömt om honom inatt, och att han inte hade haft några kläder på sig. ”Jaså, hade du också en mardröm?”, svarade han. ”Jag drömde att jag var nere i källaren och att Loa Falkman hoppade fram och skrämde mig. Det var så konstigt, för han var dvärg… Bara så här hög”, sa maken och höll handen på ca 80 cm höjd. ”Jag höll händerna runt halsen på honom och bara ruskade”, fortsatte han och simulerade händelseförloppet. ”Skitläskigt!”

Jag skrattade, för i min värld – där hade den där drömmen varit ytterst angenäm. Jag har nämligen alltid tyckt att Loa Falkman är läskig, och det hade varit tillfredsställande att få strypa hans lufttillförsel i en (för mig) ergonomisk arbetsställning.

Nu är det mitt i natten. Sent mitt i natten. Eller tidig morgon om man så vill. Det får bli några sidor i kriminalromanen, och sen… Sömnlöshet – eller – sex, mord och galenskap? Vilket som, så ska jag försöka avhålla mig från att väcka min stackars tålmodiga man.

 

Voff…

Det finns något som kallas värdighet. Att sitta och trycka i sig droger och gråta av smärta mitt i natten – Det faller inte under den rubriken. Det är ovärdigt. Ovärdig är detsamma som värdelös, och det är exakt så jag känner mig nu. Värdelös. Till ingen nytta. Alls.

Det finns ett utryck som jag använder flitigt, och det är: ”Hade jag varit hund hade jag blivit avlivad”. Många har uttryckt sitt missnöje över att jag säger så. Många tycker att det är hemskt, men sanningen är oftast hemsk. Sanningen är, att hade jag varit hund – då hade jag blivit avlivad. Mitt liv hade inte ansetts värdefullt, men jag hade fått ett värdigt slut på ett värdelöst liv.

family guy1 1024x768

Nej, jag är inte självmordsbenägen. Jag är bara jääävligt bitter. Arg. Och ledsen. Väldigt ledsen. Av alla känslor som jag någonsin haft, så är nog känslan av att vara värdelös den allra värsta. Den gör faktiskt ondare än själva smärtan, även om det är just smärtan som är grunden till att jag känner som jag gör.

Den finns en annan aspekt som ska räknas in också. Mitt värde i pengar. Min så kallade pension är 48% – baserat på en lön jag hade 1999. En dålig lön 1999. Får jag följa med löneutvecklingen? Nej. Får jag några ATP-poäng? Nej. Mitt människovärde är 48% av shit, vilket är detsamma som… you do the math. Shit! Vad sägs om den prislappen?

Jag har fått behandling idag. Eller, jag har blivit justerad, som det heter. Både min kiropraktor och hans fru är fantastiskt tålmodiga och vänliga, men när ska min kroppjävel börja samarbeta? När är det nog? När är det dags att kasta in handduken och kapitulera? När ska det sluta göra så in i helvete jävla ont?! Är det så här det ska se ut resten av mitt liv? Det är inte människovärdigt. Voff…

Den som spar den har… en massa skit!

Idag har jag påbörjat ännu en säsong av ”operation rensning”. Jag började med det gamla sängbordet, som av ren slöhet, vare sig tömts eller flyttats ut från sovrummet. Jisses (ska försöka dra ner på alla ”jävlar”) vad många bra-att-ha-grejer det låg i det bordet!

Skruvar, sladdar, säkerhetsnålar, bokomslag, armbandsur, snoddar, manual till en VIASAT-box, krokiga spikar, upphängningsanordning till en taklampa, hårspännen, förlossningsjournalen till det yngsta barnet… Listan skulle kunna fortsätta i evigheter.

Det mesta hamnade av förklarliga skäl i soppåsen. Jag menar… VIASAT-manualen har vi inte så stor användning av eftersom vi numera har Canal Digital (Ett av våra största misstag, byter tillbaka till VIASAT så fort bindningstiden löpt ut). Den där upphängnings-anordningen till taklampan som inte längre finns känns rätt så överflödig, och förlossningsjournalen… Hallå! Grabben fyller snart 17! Jag sparade den i alla fall. Jag lade den i grabbens ”babylåda” som i sin tur ställdes på vår kattvind, vilket bara är ett annat namn för ”knökfull skräpgömma som en av katterna gärna smiter in och gömmer sig på”. Den skulle också behöva rensas, men det är ett sånt himla (det går ju jättebra att inte säga jävla!) projekt att jag inte ger mig på det ensam.

Om orken och lusten faller på, och det ska man banne sig (sjukt imponerad av min egen självbehärskning!) inte räkna med, så blir garderoben morgondagens syssla. Där vet jag att det kan göras ett och annat arkeologiskt fynd. Kläder som jag inte vill ha men som kan skänkas till behövande, kläder som jag skulle vilja ha men aldrig kommer att komma i igen, samt kläder som ingen levande borde bli sedd i. Det vill säga sånt som borde klippas sönder, skjutas och för säkerhets skull napalmbombas.

Men nu tar vi en sak i taget. Rensningen och förflyttandet av det där sängbordet på 40 X 40 cm var så jämrans ( 😉 ) jobbigt att jag nog måste lägga mig och vila resten av kvällen. Kanske att jag orkar torka av det imorgon. Kanske.

Bara 90 + 45 kvm kvar att ta itu med…