Hur FAN ska det gå till? Va?!

Så blev det nytt år då. Var tog 2013 vägen? Swooosh sa det bara, och nu ska man lära sig att skriva 2014 på viktiga papper. Hur ska det gå till när jag knappt hunnit lära mig att skriva 2013? Va?!

Det är nu det är dags att ta en stund att reflektera. Inte bara över det gångna året, utan också över sig själv och det kommande året. Vad man vill göra med tiden, livet och försöka göra det så meningsfullt som möjligt. Så roligt som möjligt. Eller varför inte bara möjligt?

Hur ska det gå till när jag inte hunnit eller kunnat göra det jag ville med 2013? Va?!

Jag har i alla fall hunnit så långt som att reflektera över det gångna året, och konstaterat att det var för kort. Alldeles för kort. Jag hann börja skriva på boken, men nu känns det som att den gått i stå. Den där virrhjärnan jag skriver om är i mångt och mycket en spegelbild av mig själv. Hon har väl annat för sig än att diktera sitt liv för min sömniga och virriga hjärna antar jag. Hon har väl dragit iväg på någon flummig konstresa, låst in sig i ateljén, glömt bort mig, eller så håller hon sig undan med flit någon annanstans. Vad vet jag? I min hjärna har hon i alla fall inte gömt sig. Jag ska väl spåra upp henne vad det lider, men jag har ju en massa annat att göra, glömma bort och i vissa fall – strunta och ge blanka fan i.

Jag har gått med i en pysselgrupp på facebook. Jodå. Sånt har jag tid med. Jag har tid med att pimpa jättestora konservburkar, vika boksidor av skitdåliga Danielle Steeleromaner, klä in gamla Pringlesrör med tapetrester och klippa sönder kläder som jag limmar och knyter fast på stora glasburkar. Sånt har jag tid med. Men jag har inte tid att betala räkningar i tid. Självklart är det en prioriteringsfråga. Det är inte roligt att betala räkningar, och då hamnar det längst ner på listan.

Sen finns det så klart en massa saker som jag skulle vilja göra, men som jag inte kan, orkar eller ens får göra. Sånt som den här jävla piss och skitkroppen bara vägrar låta mig göra. Först och främst jobba och sova, men också storstäda, renovera huset, bygga saker och lyfta skrot på gymmet. Sånt finns ju liksom inte ens på kartan vilket stundtals gör en deprimerad och näst intill folkskygg. Om jag inte orkar träffa folk, är det då ens någon mening med att klä på mig? Nä. Då sitter jag i makens slitna fleecemorgonrock, osminkad, okammad och jävlig och gör loopflowers av någon gammal tygbit, blingar sopor och dräller ner det överbelamrade köksbordet med ett halvt paket smälta limstavar istället. Det låter väl vettigt?

Jag har länge haft tankar och planer på att starta en till blogg. En pysselblogg. DEEET låter väl som en JÄTTEBRAAA idé?! Allra helst med tanke på hur ofta jag kunnat och orkat uppdatera den gnällblogg jag redan HAR? *himlar med ögonen*

Det var ingen bra idé att göra så där med ögonen… Yrseln kom som ett expressbrev på posten…

Nåväl… Jag har hur som helst fått en massa förfrågningar från pysslingarna om att göra just det. Starta en pysselblogg alltså. Så nu har jag lovat att jag ska göra det.

Nåväl… Jag har i alla fall spånat kring det, funderat på layoten, fnulat på innehållet och försäkrat mig om att den inte ska länkas ihop med den här bloggen. Men hallå, hur skulle det se ut? Någon stackare som vill veta hur man gör ett eget lock till konservburkar och råkar hamna här – mitt i en kaskadspya av svordomar och annat skit som jag krämat ur mig? Nej tack! Jag måste ta reda på hur fan man gör en tutorial också, men hur i helvete ska det gå till när jag är fullkomligt tekniskt efterbliven?!

Så jag har att göra. Detta är inget nyårslöfte, jag gillar inte sånt, men min önskelista och mål för det här året ser ut som följande:

• Fokusera på hälsan
• Kunna ta längre promenader
• SOVA!
• Fortsätta skriva på boken
• Få igång pysselbloggen
• Uppdatera den här bloggen oftare
• Lära mig tekniska saker…
• Pyssla och måla
• Ta färre narkotiska preparat
• Bli snällare
• Betala räkningar i tid
• Klä på mig oftare
• Sluta svära – Men hur FAN ska det gå till? Va?!

Inatt jag drömde…

Jag minns ofta vad jag drömt. Inte bara små fragment, nej, ibland kan jag återberätta hela konversationer. Inte helt sällan minns jag miljön så tydligt att jag skulle kunna göra en blueprint. Naturligtvis är det väldigt sällan som jag drömmer något vettigt. Ju sämre jag mår rent fysiskt – ju värre blir drömmarna. Jag faller från höga höjder, blir bedragen och förnedrad, jagad och mördad på de mest ohyggliga sätt. Nu ska det sägas att mina drömmar inte alltid tillhör mardrömskategorin. Nej då. Ibland kan de vara trevliga och ytterst angenäma. De trevliga drömmarna är nämligen minst lika detaljrika.

Jag och maken är extremt monogama, men vi har en överenskommelse om varsitt frikort. Mitt frikort är (föga överraskande), Chester Bennington, och makens frikort är Jennifer Lopez. Jennifer Lopez??? Ah ja. Var och en blir salig på sin lycka, och skulle hon ringa på dörren och erbjuda sina eh… tjänster – ja, då skulle jag låta min man bli lycklig för en natt. Precis som han skulle göra för mig om Chester plötsligt skulle få en ingivelse att leta upp mig. En natt. Så lyder dealen. Vilken tur för mig att jag har livlig fantasi och intensiva drömmar då, för oddsen att Mr Sexy Beast skulle lämna sin Playboyfru för att åka till Hallstahammar känns rätt så dåliga. Dessutom är jag rätt så övertygad om att mina drömmar överträffar verkligheten. Angenäma drömmar lämnar en sällan besviken.

*ler vid minnet av den senaste Chesterdrömmen* 🙂

Nej, den tänker jag inte återberätta. Det här är inte den typen av berättelse. Den handlar om andra slags drömmar och företeelser. Den handlar också om tålmodiga män.

För 19 år sedan, när jag och maken nyss träffats, vaknade han av att jag låg och tjattrade om någon som tydligen hette ”Leffe”. Han utgick från att jag var vaken och började därför inleda en konversation:

Maken: ”Vilken Leffe?!”

Jag: ”Ah meh… Leffe! Leffe på fyllhäcken!”

Maken: ”Vänta lite nu… Träffar du nån annan mer än mig?!”

Jag: *skrattar* ”Ja!”

Maken: ”När träffar du honom?!”

Jag: ”Meh… När du har gått härifrån fattar du väl”

Maken berättade morgonen efter att han varit på vippen att kliva ur sängen och rusa hem till sig, för att aldrig mer återvända, innan han förstod att jag pratade i sömnen. Han hade aldrig varit med om någon som svarade på frågor i sömnen. Själv är jag både fascinerad och förfärad över hur snabbt och iskallt jag bemött hans frågor, för att inte nämna tacksam över att han stannade kvar.

Gudarna ska veta att jag haft min beskärda del av konstiga drömmar. När jag för en period gick på smärttröskelhöjande medicin så drömde jag så våldsamt att jag väckte min man. Han vaknade av att jag stod på knä och slet som en tok i kudden. ”Vad sysslar du med?!”, frågade han yrvaket. ”Jag_noppar_örngottet!!”, hade jag svarat i dräpande ton. ”Men lägg dig ner och sov!”, sa maken, och när jag tvärt slutade med mitt noppande och sa: ”Okej”, och lade mig och sov så förstod han att jag pratade i sömnen. Igen. Den fysiska aktiviteten var dock ett nytt inslag.

Natten därpå var det dags igen. Maken vaknade av att jag återigen stod på knä i sängen. Den här gången slog jag handflatorna mot väggen. Hårt. ”Men för i helvete… Vad gör du?!” Mitt svar hade kommit omedelbart. ”Den här väggen ska gå att öppna! Det ska finnas en öppning här!” Min stackars man, som återigen förstod att jag pratade i sömnen, sa: ”Lägg dig ner och sov…” Jag hade, precis som natten innan, svarat: ”Okej”, lagt mig ner och trynat vidare.

Så här kan man ju inte ha det, så dagen efter, när maken beskrivit de senaste två nätterna, och efter att jag läst bipacksedeln till medicinen – så slutade jag ta den. Möjliga biverkningar: Hallucinationer, depression, mardrömmar, vanföreställningar, hjärtklappning, nedsatt leverfunktion, klåda, muntorrhet, illamående etc, etc… Som om jag inte redan hade problem liksom??? Efter ett tag hade jag återgått till att bara prata i sömnen. Ordningen var återställd.

I eftermiddags när jag och maken åkte och handlade, berättade jag för honom att jag drömt om honom inatt, och att han inte hade haft några kläder på sig. ”Jaså, hade du också en mardröm?”, svarade han. ”Jag drömde att jag var nere i källaren och att Loa Falkman hoppade fram och skrämde mig. Det var så konstigt, för han var dvärg… Bara så här hög”, sa maken och höll handen på ca 80 cm höjd. ”Jag höll händerna runt halsen på honom och bara ruskade”, fortsatte han och simulerade händelseförloppet. ”Skitläskigt!”

Jag skrattade, för i min värld – där hade den där drömmen varit ytterst angenäm. Jag har nämligen alltid tyckt att Loa Falkman är läskig, och det hade varit så tillfredsställande att få strypa hans lufttillförsel i en (för mig) ergonomisk arbetsställning.

Nu är det mitt i natten. Sent mitt i natten. Eller tidig morgon om man så vill. Det får bli några sidor i kriminalromanen, och sen… Sömnlöshet – eller – sex, mord och galenskap? Vilket som, så ska jag försöka avhålla mig från att väcka min stackars tålmodiga man.

 

Voff…

Det finns något som kallas värdighet. Att sitta och trycka i sig droger och gråta av smärta mitt i natten – Det faller inte under den rubriken. Det är ovärdigt. Ovärdig är detsamma som värdelös, och det är exakt så jag känner mig nu. Värdelös. Till ingen nytta. Alls.

Det finns ett utryck som jag använder flitigt, och det är: ”Hade jag varit hund hade jag blivit avlivad”. Många har uttryckt sitt missnöje över att jag säger så. Många tycker att det är hemskt, men sanningen är oftast hemsk. Sanningen är, att hade jag varit hund – då hade jag blivit avlivad. Mitt liv hade inte ansetts värdefullt, men jag hade fått ett värdigt slut på ett värdelöst liv.

Nej, jag är inte självmordsbenägen. Jag är bara jääävligt bitter. Arg. Och ledsen. Väldigt ledsen. Av alla känslor som jag någonsin haft, så är nog känslan av att vara värdelös den allra värsta. Den gör faktiskt ondare än själva smärtan, även om det är just smärtan som är grunden till att jag känner som jag gör.

Den finns en annan aspekt som ska räknas in också. Mitt värde i pengar. Min så kallade pension är 48% – baserat på en lön jag hade 1999. En dålig lön 1999. Får jag följa med löneutvecklingen? Nej. Får jag några ATP-poäng? Nej. Mitt människovärde är 48% av shit, vilket är detsamma som… you do the math. Shit! Vad sägs om den prislappen?

Jag har fått behandling idag. Eller, jag har blivit justerad, som det heter. Både min kiropraktor och hans fru är fantastiskt tålmodiga och vänliga, men när ska min kroppjävel börja samarbeta? När är det nog? När är det dags att kasta in handduken och kapitulera? När ska det sluta göra så in i helvete jävla ont?! Är det så här det ska se ut resten av mitt liv? Det är inte människovärdigt. Voff…

Den som spar den har… en massa skit!

Idag har jag påbörjat ännu en säsong av ”operation rensning”. Jag började med det gamla sängbordet, som av ren slöhet, vare sig tömts eller flyttats ut från sovrummet. Jisses (ska försöka dra ner på alla ”jävlar”) vad många bra-att-ha-grejer det låg i det bordet!

Skruvar, sladdar, säkerhetsnålar, bokomslag, armbandsur, snoddar, manual till en VIASAT-box, krokiga spikar, upphängningsanordning till en taklampa, hårspännen, förlossningsjournalen till det yngsta barnet… Listan skulle kunna fortsätta i evigheter.

Det mesta hamnade av förklarliga skäl i soppåsen. Jag menar… VIASAT-manualen har vi inte så stor användning av eftersom vi numera har Canal Digital (Ett av våra största misstag, byter tillbaka till VIASAT så fort bindningstiden löpt ut). Den där upphängnings-anordningen till taklampan som inte längre finns känns rätt så överflödig, och förlossningsjournalen… Hallå! Grabben fyller snart 17! Jag sparade den i alla fall. Jag lade den i grabbens ”babylåda” som i sin tur ställdes på vår kattvind, vilket bara är ett annat namn för ”knökfull skräpgömma som en av katterna gärna smiter in och gömmer sig på”. Den skulle också behöva rensas, men det är ett sånt himla (det går ju jättebra att inte säga jävla!) projekt att jag inte ger mig på det ensam.

Om orken och lusten faller på, och det ska man banne sig (sjukt imponerad av min egen självbehärskning!) inte räkna med, så blir garderoben morgondagens syssla. Där vet jag att det kan göras ett och annat arkeologiskt fynd. Kläder som jag inte vill ha men som kan skänkas till behövande, kläder som jag skulle vilja ha men aldrig kommer att komma i igen, samt kläder som ingen levande borde bli sedd i. Det vill säga sånt som borde klippas sönder, skjutas och för säkerhets skull napalmbombas.

Men nu tar vi en sak i taget. Rensningen och förflyttandet av det där sängbordet på 40 X 40 cm var så jämrans ( 😉 ) jobbigt att jag nog måste lägga mig och vila resten av kvällen. Kanske att jag orkar torka av det imorgon. Kanske.

Bara 90 + 45 kvm kvar att ta itu med…

Semirolig, bitterfittig och blekfet vampyr…

 

Äntligen är mörkret på väg! Jag fullkomligt ÄLSKAR hösten! Mörker, regn, svala dagar och nätter. Jag är helt enkelt inte konstruerad för kvalmig värme. Nu har i och för sig den här veckan envisats med att vara just kvalmig under dagtid, men nätterna har varit…

*tänker länge och väl för att med rättvisa beskriva dem*

Twilightvampyrvänliga! Där har vi en sammansättning av ord som känns rätt på alla sätt. Och eftersom jag gillar Twilight (vad ska ni göra? Stämma mig? Skjuta mig? Fuck you), samt att jag på minst två sätt identifierar mig med vampyrer (blek och sover dåligt) och inte har så mycket emot vänlighet – Ja. Då bestämde jag just att nätterna är Twilightvampyrvänliga, UTAN särskrivning, för det går fanimig inte an.

Jag har i och med temperaturskiftningarna fått lite ork och inspiration till att fortsätta med skrivandet också. Den där ”boken” som jag mitt jävla dumhuvud fått för mig att tota ihop. Om det nu bara var så lätt som att tota, krafsa eller slänga ihop en hel bok. Bara sådär. Ta daaa! Till de som tror att den typ skriver sig självt, att det är gjort i en handvändning: Det funkar INTE så.

Nej, det blir ju inte alls som jag tänkt mig. Karaktärerna gör ju inte som jag vill, och minst en av dem har försvunnit ur handlingen innan hon ens blivit omnämnd. Subba… Kanske att jag skulle tvinga henne att göra ett kortare gästspel ändå? Låta någon av de andra ta ut sin ilska på henne? Backa över henne med en V70 eller något? Ja, men DET kan bli roligt! 😀

Jag vet inte ens vilken genre den kommer tillhöra. Förmodligen blir den missuppfattad och placerad i något fack som jag inte ens haft i åtanke. Så brukar det ju vara. Story of my life liksom. Är jag allvarlig så garvar folk och skriker: ”Du är så jävla rolig!”, och då sitter jag som en fågelholk med tårar i ögonen och fattar nada. Om jag försöker vara lite rolig, ja då tycker folk att jag är en jävla bitterfitta. Man kan inte behaga alla, så är det.

Förresten, vad är det som säger att den (om bokjäveln någon gång blir färdig) ens blir utgiven? Om jag skulle bli refuserad av varenda bokförlag så skulle det heller inte finnas några som kunde reta sig på vad och hur jag skrivit. Ingen skulle undra: ”Den där dryga grannkärringen, är hon påhittad eller läste jag just en beskrivning av mig?” — ”Hur mycket av det här har hänt i verkligheten?” — och — ”Är Milla fullständigt dum i huvudet?” — ”I HELA huvudet?!

*funderar*

Jag måste fortsätta skriva. Jag skulle fullkomligt ÄLSKA att sätta sådana griller i huvudet på folk! 😀

Höst, mörker och svala nätter. YES, YES och YES för en halvvänlig, blekfet vampyr med sömnproblem och livlig fantasi.

Annorlunda – och inte på ett bra sätt…

Semestertiderna är över, solen håller på att packa ihop för säsongen och regnet har gjort entré.

När jag vaknade imorse var det knäpptyst i huset. Jag låg som vanligt kvar i sängen en bra stund. Väntade på att jag skulle kunna ta mig ur sängen. Planerade upp dagen. Tänkte att jag skulle börja med att köra igång en tvättmaskin. Göra mig en kopp te. Värma lite rester och sen sätta mig och fortsätta skriva på vad som förhoppningsvis ska bli en bok. Tänkte jag. Nu blir det ju sällan som jag tänkt.

Utanför sovrummet låg hankatten. Ni vet, den som bara har ett och ett halvt öra och sällan tvättar sig. Han tassade efter mig när jag knölade mig nerför trappen som mynnar ut i hallen. Så här i efterhand så ger jag mig fan på att han gjorde det av en enda anledning. Han gjorde det för att få se mitt ansiktsuttryck när jag upptäckte hans tre strategiskt utplacerade diarréhögar på dörrmattan! Jag svär att det var därför! Han såg ut ungefär som ett litet barn gör när de håller upp en teckning. ”Kolla vad jag har gjort! Kolla!”

Jodå, jag såg minsann vad han hade gjort. Uppskattade jag det? Not so much. Jag svor högljutt och gav det efterblivna och äckliga odjuret det onda ögat. Jag drog ut den ganska stora mattan och spolade av den med trädgårdsslangen. Fortfarande iklädd pyjamas och morgonrock skurade jag rent den på soldäck, samtidigt som jag höll ett öga på var katthelvetet höll hus. I swear to God, hade han haft mage att dyka upp just då hade jag släpat ner honom till vedboden, och det hade inte varit för att lära honom tälja trägubbar!

Jaha, ja men jag hoppade väl över det där med en kopp te i lugn och ro då. Jag gick direkt på uppvärmning av rester istället. Började röja undan i köket. Grävde mig fram i tvättstugan. Svor. Inventerade kyl/frys/skafferi. Skrev en inköpslista. Svor igen. Funderade på allvar hur man lägger en besvärjelse över kattfan och konstaterade att – Nä. Den här dagen blev inte alls som jag tänkt mig. Den blev annorlunda, och inte annorlunda på ett bra sätt. Så kan man väl uttrycka det.

För att återgå till inledningen som hintar om höst, vilken är den absolut bästa årstiden, så  flaxade vår yngsta fågelunge in på gymnasiet idag, och idag drog även hans innebandy igång igen. Detta betyder att tvättstugan, tonårsmagen och kylskåpet återigen är öppna dygnet runt. Kylskåpet fyllde jag på i eftermiddags. Hur mycket kan en tonåring äta egentligen? Hans midnight snack efter träningen skulle kunna föda en afrikansk by i en vecka! Mitt i natten medan jag i vanlig ordning ligger och läser, hör jag hur han likt hankatten tassar nerför trappen. Jag hör hur han river i kylskåpet, kör igång micron, och jag bara vet, att karotterna med överblivna köttbullar, korvar och grillskivor kommer att stå i diskhon dagen därpå. Föga förvånande står skålarna med morötter och broccoli alltid kvar i kylen. Orörda.

Om det här var den första höstdagen så är morgondagen den andra. Jag gör väl ett nytt försök då. Gör mig en kopp te, värmer min grönsakstallrik och pillar lite med det där som förhoppningsvis ska bli en bok. Tänker jag…

Semestertiderna är över, solen håller på att packa ihop för säsongen och regnet har gjort entré.

Ps. Katten får sova i vedboden inatt.

 

 

 

Klagomuren…

Mitt i natten. Tänkte att jag skulle reflektera över dagen som gått och kom på att jag inte skrattat på hela dagen. Inte fnissat heller. Har faktiskt inte ens haft tillstymmelse till ett litet leende. Känner bara ett jävla hopplöst mörker som gnager på mitt skelett. Det gnager, biter, ruskar och sliter.

Smärtan tornar upp sig som en gigantisk mur. Så hög att jag hamnar i skugga. Så lång att jag inte kan gå runt den. Den slukar mig hel, och mina tårar av klagan bara rinner och rinner. Jag gråter och klagar för att jag har så in i helvete ont. För att jag är så förbannat trött. För att jag är ledsen. Men mest för att jag har ont. Jävligt ont.

De som säger att man ska förlika sig med sin smärta – att man ska acceptera den – lära sig att leva med den. De har aldrig haft riktigt ont. Faktiskt så vet de inte vad smärta är. De vet inte hur det är att försöka somna med smärta, vakna av smärta, hållas fången av smärta. Varje dag, varje minut. De vet inte vilken sorg det är att behöva avstå från socialt liv. De vet inte hur det känns att behöva tacka nej till fester, eller, vad det kostar att gå på en fest. Hur många dagar eller veckor får jag betala för det? De vet inte hur det är. De tror att de vet, men det gör de inte.

Maken och mina vänner säger ibland att de önskar att de kunde ta över min smärta. Mitt svar är alltid detsamma. ”Jag skulle aldrig drömma om att utsätta er för det helvetet.” Eller som jag sa till min väldigt smärttålige man häromdagen, efter att han protesterat mot min önskan att bli skjuten. Avlivad. ”Du är både stark och kärleksfull, men vet du, jag tror inte att du skulle stå ut i fem minuter. Jag har burit på den här smärtan i åratal. Förstå mig när jag säger att ett nackskott skulle vara en befrielse. Så ont gör det”. Han förstod inte. Han ville inte förstå.

Så här sitter jag. Mitt i natten. Med mina tårar av klagan som regnar över min mur av smärta. Min klagomur.

Det är roligt nästan jämt…

Vilken jävla helg… I fredags tog det stora bordet på altanen eld efter att det spillts sån där lampolja. Mitt på bordet (som vi köpte för alldeles för många pengar förra sommaren) syns nu en förkolnad urgröpning mellan 2 av bordskivans brädor. Jodå, det är roligt nästan jämt.

I lördags tog jag och maken en cykeltur. Det var skönt och roligt – ända tills jag höll på att gå av på mitten av smärta. Jag dricker sällan alkohol, men då svepte jag 2 Cabana Sunrise. Inget som gjorde mig vare sig folkful eller medvetslös (tyvärr, jag hade gärna stått på soldäck och skrikit okvädningsord innan jag bangade på gräsmattan), men tillräckligt för att jag inte skulle klara en blåskontroll.

Ca 23.30 skramlade tonårssonen innanför dörren – skrikandes som en halväten gnu. På vänsterhanden hade pek- och långfinger svällt upp till grillkorvar efter att en av grabbens kompisar misstagit handen för att vara en fotboll. Vad göra? Varken jag eller maken var kördugliga. Det var bara att ringa lilla mamma som var på väg att gå och lägga sig. Akuten och Ortopeden nästa…

Efter 1 gapande raggare som hotade läkaren med stryk ifall han rörde hans fotjävel, undersökning, lång väntan, röntgen, 1 gapande raggare som trots sin fotjävel lyckades smita ut, filmtittande i mobilen, 1 gapande raggare som återvände till sitt rum, svar på röntgen, (benflisa som lossnat plus skadade mjukdelar)1 gapande och nyfiken raggare som trots sin fotjävel ändå linkade runt och ville veta hur det var med vår tonåring, en annan tonåring som skrek så mycket han orkade i gipsrummet, lindande av fingrar, smärtlindring, (ÄNTLIGEN! HUR LÅNG TID SKA DET BEHÖVA TA??!!) instruktioner, order om att träffa arbetsterapeut, en tonårsson som var nära döden pga törst och hunger – så var vi äntligen på väg ut till bilen, där en raggarbil modell Ä parkerat bredvid oss. Dräggen förde ett jävla liv, hade kastat ut skräp över hela parkeringen OCH lagt en imponerande stor spya vid förarsidan till vår bil… Det är roligt nästan jämt.

Det blev en sväng in på McDonalds drive-thru för att stilla sonens hunger, och jag gjorde misstaget att göra detsamma. En liten sketen cheeseburgare senare kom magknipet som ett brev på posten, och strax efter kl 4 somnade jag med en mage som såg ut att höra hemma på en höggravid kvinna. Det är roligt nästan jämt.

Söndag: Bordet – det är bortom all räddning – men det kan jag åtminstone gömma under en duk. Tonåringen har ont – är förbannad – och hans fingrar som ser ut som danska rödpölsekorvar är delvis gömda under självhäftande gasbinda. Mamman har ont i hela kroppen – är förbannad – och ser fortfarande höggravid ut.

Måndag: Mamman ska sy en jättestor duk – göra en koja av duken och det jättestora, brandskadade bordet – och gömma sig där under.

Det kan kanske vara roligt? En stund i alla fall.

Vansinnigt begåvad…

Jag får emellanåt hangups på diverse ord och uttryck. Min besatthet (som i det närmaste kan beskrivas som den där alienvarelsen som klamrar sig fast i ansiktet på en av stackarna i filmen “Alien”), slog idag klorna i “vansinnigt begåvad”.

Man kan vara konstnärligt begåvad, musikaliskt begåvad, språkligt begåvad o.s.v. Men att vara vansinnigt begåvad – Det kan tolkas på mer än ett sätt. Antingen är man väldigt, på gränsen till ofattbart begåvad inom ett visst område – Eller så är man rätt och slätt – begåvad med vansinne.

Vansinnig – Adjektiv

• mycket arg; mycket aggressiv, ibland även våldsamt arg
• alltför vågad eller farlig (dålig) idé
• (Om person) psykiskt sjuk eller (mildare) ovanlig, tokig, alltför vågad eller irrationellt uppträdande

Synonymer

• rosenrasande
• ursinnig

Om person

• galen
• tokig

Begåvad – adjektiv

• med stor kunskap eller färdighet inom ett visst område, särskilt medfödd eller naturligt (spontant) utvecklad

Undertecknad erkänner sig härmed skyldig till att vara ovanlig, tokig, alltför vågad, irrationell, galen och potentiellt farlig. D.v.s vansinnig.

Undertecknad hävdar med bestämd och galen stämma att ovanstående egenskaper till stor del är medfödda, naturligt utvecklade och sedermera förfinade till en konstart. Detta skall i alla avseenden anses att vara begåvad. Vansinnigt begåvad.

Ibland är det ibland ganska ofta…

När jag slog upp ögonen i morse hade jag storslagna planer. Jag skulle dampa loss i tvättstugan, städa, duscha, fixa till mig, handla, putsa matrumsfönstret, stryka hissgardin och gardiner, pynta och göra fint. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland kommer man inte ens i närheten av intentionen. Idag är det med andra ord ibland.

Ibland händer allt oftare. Ibland är ibland så vanligt förekommande att det är var och varannan dag. Måndag, ibland, ibland, torsdag, fredag, ibland, ibland. Idag är det ibland. Det är mycket möjligt att hela veckan är det. Det vet man aldrig. Det kan vara ganska jobbigt att inte kunna planera ens ett par dagar framåt, men jag får väl ta och anamma bohemen i mig. Ta dagen som den kommer. Det kan ju också vara spännande… ibland… intalar jag mig…

Hittills har jag inte gjort mer än vad som är absolut nödvändigt. D.v.s: Borstat tänderna och tvättat mig i ansiktet. Jag hittade några paltor som hängde på sänggaveln, drog i ett hårspänne och åkte och handlade. Att borsta håret kändes som överkurs, och smink – nä, jag beslöt att det fick bli en av fulaffärerna idag. ICA kan man gå in på även när man är lite småful, men idag ser jag så överjävlig ut att jag fick välja mellan Coop och Lidl. Där får man uppenbarligen se ut hur fan som helst. Perfekt. För säkerhets skull drog jag på mig ett par gigantiska solbrillor som döljer halva plytet, men jag hade tur och mötte inte käft jag känner på vare sig dit eller hemvägen. Det kanske bor en liten humanist i mig i allafall?

*tittar på klockan*

Snart dags för kvällsmat. Maken jobbar eftermiddag och har med sig matlåda, och tonåringen ska visst äta pizza. Det betyder att jag bara har mig själv att tänka på. Man står sig rätt bra på 1 L ProViva Blåbär. Zero arbetsinsats. Jag gillar det! Det där med tvätt och sånt, det tar jag tag i när det dyker upp en riktig veckodag. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Idag är det ibland.