Allt som är trasigt går inte att laga…

Att jag inte är och fungerar som alla andra, det är intet nytt under solen. Ändå, när jag ser det såhär i skrift, så känner jag mitt eget motstånd för att ta det till mig. För fastän jag hyllar individualitet, (åh tro mig, det gör jag!) så tror jag de allra flesta ändå vill höra ihop, höra hemma och känna sig likasinnade. Det gör inte jag, har nog aldrig gjort, och jag tror att det är lite fult. Att det anses lite fult, och att det är därför jag känner det där motståndet för att vara… udda… fastän jag vet att det är så. Jag känner att jag står utanför, som i en egen ful bubbla, och betraktar alla andra. Alla likasinnade som hör ihop.

VILLpå håll

Lånad bild från ”VILLFARELSER”

Jag säger saker som: ”Jag hatar folk”, och blir varje gång lika förvånad över reaktionerna på det. Vissa blir förfärade medan andra tror att jag skojar. För mig är det varken något att bli upprörd över, eller road av. För mig betyder det att jag blir dränerad av folksamlingar, blir stressad av för mycket ljud, gap, skrik, glättighet och allmänt oviktigt jidder. Allt sånt är för mig totalt ointressant, och jag håller mig för god för det. Så jag antar att jag inte bara är annorlunda, utan dessutom självgod – charmigt värre…

upprörd

 

Lånad bild från ”VILLFARELSER”

Jag förundras också över människors evinnerliga optimism och euforiska inlägg på sociala medier. Inte så till den grad att jag blir avundsjuk, förbannad eller misstror dem, absolut inte – men jag förundras. Har de inga tankar? Känner de sig aldrig vilse? Har de inget mörker inombords? Har de inga demoner? Ingen avgrund som hotar att sluka dem hela?

Undrar hur det skulle kännas….

Mitt eget mörker kom, helt oinbjudet,  för ca 7 år sedan. En dag började jag gråta, och jag kunde inte sluta. I flera månader grät jag, oftast i min ensamhet, för sån är jag. Jag vill vara ifred. Jag gömde mig i mörkret utanför bastun, satt där på bänken och grät med händerna för munnen så ingen skulle höra mig. Jag lärde mig med tiden att gråta tyst, och hängde tvätt samtidigt som tårarna fullkomligt forsade. Jag tvingade mig själv att ”fungera”, så jag avancerade upp till köket där jag lagade mat under tystnad, men med de aldrig sinande tårarna droppande ner i grytorna. Jag var ett vrak.

Maken: ”Men vad är det för fel?! Varför är du så förtvivlat ledsen?”

Jag: ”Jag vet inte”

Maken: ”Hur kan jag hjälpa dig?!”

Jag: ”Det kan du inte. Lämna mig ifred”

Maken: ”Nånting måste jag kunna göra! Jag klarar inte av att se dig så här! Säg hur jag kan hjälpa dig, och jag gör det! Vad som helst!”

Jag: ”Ingen kan hjälpa mig. Gå nu”

Maken: ”Men vad är det du känner? Vad är det du tänker?”

Jag: Jag känner mig… värdelös. Ja… värdelös. Tom. Inget är roligt. Inget. Jag känner ingen glädje. Alls. Och jag tror inte att jag kan göra det igen. Jag vet inte hur jag ska beskriva det jag känner, mer än att det liknar… sorg?”

Maken: ”Sorg över vad?”

Jag: ”Jag vet inte”

Maken: ”Milla, du måste berätta för mig vad du tänker!”

Jag: ”Jag tänker… att nu förstår jag de som väljer att avsluta sina liv. Jag har inte gjort det tidigare. Det är alltså såhär det känns? När mörkret slukar en? Wow…”

Maken: ”Vad fan säger du??!! Du får inte…”

Jag: Du behöver inte vara rädd, jag ska inte ta livet av mig. Jag säger bara… att… jag förstår nu varför människor ibland inte ser någon annan utväg. Du förstår inte. Gå nu, lämna mig ifred”

Jag flydde till Spotifyland. Jag instruerade familjen med att när jag hade mina trådlösa hörlurar på mig – då fanns jag inte. De fick inte tala med mig, ta på mig och helst heller inte se på mig. Jag fanns inte.

Jag kunde egentligen bara existera och fungera när mina hörlurar satt över öronen. Jag kunde egentligen bara känna, på riktigt, när Chester Benningtons ljuvliga stämma sjöng för mig. Han hade sett mörkret, han hittade i det. Han var ett vrak, han förstod mig. Han var den som ledde mig ut ur mörkret.

Den 20:de juli 2017 förlorade han kampen mot sina demoner, och släppte taget. Det är så jag ser det. Jag ser det inte som att han tog livet av sig, bara sådär. Han höll i så länge han orkade, och en människa kan bara orka så mycket.

Två dagar senare satt jag och maken på en restaurang när mina tårar bröt fram. Inte våldsamt, utan helt stilla.

Maken: *räcker mig en servett* ”Jag förstår. Jag förstår att du sörjer honom. Det är okey att vara ledsen älskling”

Jag: ”Det är inte bara därför jag gråter… Alltså… jag sörjer att han såg döden som enda utväg. Jag sörjer att ingen kunde hjälpa honom. Han hjälpte mig i min sorg. Han förstod mig. Jag förstår honom! Jag förstår varför han inte finns längre, och det skrämmer mig. Jag förstår att…

Maken: Du förstår att det kunde ha varit du. Jag förstår ❤

 

Chester RIP

R.I.P min vackre, trasiga sångfågel ❤

And only I can save me now. I’m holding up a light, Chasing out the darkness inside. And I don’t wanna let you down – But only I can save me! // Utdrag från Nobody can save me now – One more light

 

Annonser

4 reaktioner på ”Allt som är trasigt går inte att laga…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s