Inatt jag drömde…

Jag minns ofta vad jag drömt. Inte bara små fragment, nej, ibland kan jag återberätta hela konversationer. Inte helt sällan minns jag miljön så tydligt att jag skulle kunna göra en blueprint. Naturligtvis är det väldigt sällan som jag drömmer något vettigt. Ju sämre jag mår rent fysiskt – ju värre blir drömmarna. Jag faller från höga höjder, blir bedragen och förnedrad, jagad och mördad på de mest ohyggliga sätt. Nu ska det sägas att mina drömmar inte alltid tillhör mardrömskategorin. Nej då. Ibland kan de vara trevliga och ytterst angenäma. De trevliga drömmarna är nämligen minst lika detaljrika.

Jag och maken är extremt monogama, men vi har en överenskommelse om varsitt frikort. Mitt frikort är (föga överraskande), Chester Bennington, och makens frikort är Jennifer Lopez. Jennifer Lopez??? Ah ja. Var och en blir salig på sin lycka, och skulle hon ringa på dörren och erbjuda sina eh… tjänster – ja, då skulle jag låta min man bli lycklig för en natt. Precis som han skulle göra för mig om Chester plötsligt skulle få en ingivelse att leta upp mig. En natt. Så lyder dealen. Vilken tur för mig att jag har livlig fantasi och intensiva drömmar då, för oddsen att Mr Sexy Beast skulle lämna sin Playboyfru för att åka till Hallstahammar känns rätt så dåliga. Dessutom är jag rätt så övertygad om att mina drömmar överträffar verkligheten. Angenäma drömmar lämnar en sällan besviken.

*ler vid minnet av den senaste Chesterdrömmen* 🙂

Nej, den tänker jag inte återberätta. Det här är inte den typen av berättelse. Den handlar om andra slags drömmar och företeelser. Den handlar också om tålmodiga män.

För 19 år sedan, när jag och maken nyss träffats, vaknade han av att jag låg och tjattrade om någon som tydligen hette ”Leffe”. Han utgick från att jag var vaken och började därför inleda en konversation:

Maken: ”Vilken Leffe?!”

Jag: ”Ah meh… Leffe! Leffe på fyllhäcken!”

Maken: ”Vänta lite nu… Träffar du nån annan mer än mig?!”

Jag: *skrattar* ”Ja!”

Maken: ”När träffar du honom?!”

Jag: ”Meh… När du har gått härifrån fattar du väl”

Maken berättade morgonen efter att han varit på vippen att kliva ur sängen och rusa hem till sig, för att aldrig mer återvända, innan han förstod att jag pratade i sömnen. Han hade aldrig varit med om någon som svarade på frågor i sömnen. Själv är jag både fascinerad och förfärad över hur snabbt och iskallt jag bemött hans frågor, för att inte nämna tacksam över att han stannade kvar.

Gudarna ska veta att jag haft min beskärda del av konstiga drömmar. När jag för en period gick på smärttröskelhöjande medicin så drömde jag så våldsamt att jag väckte min man. Han vaknade av att jag stod på knä och slet som en tok i kudden. ”Vad sysslar du med?!”, frågade han yrvaket. ”Jag_noppar_örngottet!!”, hade jag svarat i dräpande ton. ”Men lägg dig ner och sov!”, sa maken, och när jag tvärt slutade med mitt noppande och sa: ”Okej”, och lade mig och sov så förstod han att jag pratade i sömnen. Igen. Den fysiska aktiviteten var dock ett nytt inslag.

Natten därpå var det dags igen. Maken vaknade av att jag återigen stod på knä i sängen. Den här gången slog jag handflatorna mot väggen. Hårt. ”Men för i helvete… Vad gör du?!” Mitt svar hade kommit omedelbart. ”Den här väggen ska gå att öppna! Det ska finnas en öppning här!” Min stackars man, som återigen förstod att jag pratade i sömnen, sa: ”Lägg dig ner och sov…” Jag hade, precis som natten innan, svarat: ”Okej”, lagt mig ner och trynat vidare.

Så här kan man ju inte ha det, så dagen efter, när maken beskrivit de senaste två nätterna, och efter att jag läst bipacksedeln till medicinen – så slutade jag ta den. Möjliga biverkningar: Hallucinationer, depression, mardrömmar, vanföreställningar, hjärtklappning, nedsatt leverfunktion, klåda, muntorrhet, illamående etc, etc… Som om jag inte redan hade problem liksom??? Efter ett tag hade jag återgått till att bara prata i sömnen. Ordningen var återställd.

I eftermiddags när jag och maken åkte och handlade, berättade jag för honom att jag drömt om honom inatt, och att han inte hade haft några kläder på sig. ”Jaså, hade du också en mardröm?”, svarade han. ”Jag drömde att jag var nere i källaren och att Loa Falkman hoppade fram och skrämde mig. Det var så konstigt, för han var dvärg… Bara så här hög”, sa maken och höll handen på ca 80 cm höjd. ”Jag höll händerna runt halsen på honom och bara ruskade”, fortsatte han och simulerade händelseförloppet. ”Skitläskigt!”

Jag skrattade, för i min värld – där hade den där drömmen varit ytterst angenäm. Jag har nämligen alltid tyckt att Loa Falkman är läskig, och det hade varit tillfredsställande att få strypa hans lufttillförsel i en (för mig) ergonomisk arbetsställning.

Nu är det mitt i natten. Sent mitt i natten. Eller tidig morgon om man så vill. Det får bli några sidor i kriminalromanen, och sen… Sömnlöshet – eller – sex, mord och galenskap? Vilket som, så ska jag försöka avhålla mig från att väcka min stackars tålmodiga man.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s