Semirolig, bitterfittig och blekfet vampyr…

Höstnatt

 

Äntligen är mörkret på väg! Jag fullkomligt ÄLSKAR hösten! Mörker, regn, svala dagar och nätter. Jag är helt enkelt inte konstruerad för kvalmig värme. Nu har i och för sig den här veckan envisats med att vara just kvalmig under dagtid, men nätterna har varit…

*tänker länge och väl för att med rättvisa beskriva dem*

Twilightvampyrvänliga! Där har vi en sammansättning av ord som känns rätt på alla sätt. Och eftersom jag gillar Twilight (vad ska ni göra? Stämma mig? Skjuta mig? Fuck you), samt att jag på minst två sätt identifierar mig med vampyrer (blek och sover dåligt) och inte har så mycket emot vänlighet – Ja. Då bestämde jag just att nätterna är Twilightvampyrvänliga, UTAN särskrivning, för det går fanimig inte an.

Jag har i och med temperaturskiftningarna fått lite ork och inspiration till att fortsätta med skrivandet också. Den där ”boken” som jag mitt jävla dumhuvud fått för mig att tota ihop. Om det nu bara var så lätt som att tota, krafsa eller slänga ihop en hel bok. Bara sådär. Ta daaa! Till de som tror att den typ skriver sig självt, att det är gjort i en handvändning: Det funkar INTE så.

Nej, det blir ju inte alls som jag tänkt mig. Karaktärerna gör ju inte som jag vill, och minst en av dem har försvunnit ur handlingen innan hon ens blivit omnämnd. Subba… Kanske att jag skulle tvinga henne att göra ett kortare gästspel ändå? Låta någon av de andra ta ut sin ilska på henne? Backa över henne med en V70 eller något? Ja, men DET kan bli roligt! 😀

Jag vet inte ens vilken genre den kommer tillhöra. Förmodligen blir den missuppfattad och placerad i något fack som jag inte ens haft i åtanke. Så brukar det ju vara. Story of my life liksom. Är jag allvarlig så garvar folk och skriker: ”Du är så jävla rolig!”, och då sitter jag som en fågelholk med tårar i ögonen och fattar nada. Om jag försöker vara lite rolig, ja då tycker folk att jag är en jävla bitterfitta. Man kan inte behaga alla, så är det.

Förresten, vad är det som säger att den (om bokjäveln någon gång blir färdig) ens blir utgiven? Om jag skulle bli refuserad av varenda bokförlag så skulle det heller inte finnas några som kunde reta sig på vad och hur jag skrivit. Ingen skulle undra: ”Den där dryga grannkärringen, är hon påhittad eller läste jag just en beskrivning av mig?” — ”Hur mycket av det här har hänt i verkligheten?” — och — ”Är Milla fullständigt dum i huvudet?” — ”I HELA huvudet?!

*funderar*

Jag måste fortsätta skriva. Jag skulle fullkomligt ÄLSKA att sätta sådana griller i huvudet på folk! 😀

Höst, mörker och svala nätter. YES, YES och YES för en halvvänlig, blekfet vampyr med sömnproblem och livlig fantasi.

Annonser

Annorlunda – och inte på ett bra sätt…

Semestertiderna är över, solen håller på att packa ihop för säsongen och regnet har gjort entré.

När jag vaknade imorse var det knäpptyst i huset. Jag låg som vanligt kvar i sängen en bra stund. Väntade på att jag skulle kunna ta mig ur sängen. Planerade upp dagen. Tänkte att jag skulle börja med att köra igång en tvättmaskin. Göra mig en kopp te. Värma lite rester och sen sätta mig och fortsätta skriva på vad som förhoppningsvis ska bli en bok. Tänkte jag. Nu blir det ju sällan som jag tänkt.

Utanför sovrummet låg hankatten. Ni vet, den som bara har ett och ett halvt öra och sällan tvättar sig. Han tassade efter mig när jag knölade mig nerför trappen som mynnar ut i hallen. Så här i efterhand så ger jag mig fan på att han gjorde det av en enda anledning. Han gjorde det för att få se mitt ansiktsuttryck när jag upptäckte hans tre strategiskt utplacerade diarréhögar på dörrmattan! Jag svär att det var därför! Han såg ut ungefär som ett litet barn gör när de håller upp en teckning. ”Kolla vad jag har gjort! Kolla!”

Jodå, jag såg minsann vad han hade gjort. Uppskattade jag det? Not so much. Jag svor högljutt och gav det efterblivna och äckliga odjuret det onda ögat. Jag drog ut den ganska stora mattan och spolade av den med trädgårdsslangen. Fortfarande iklädd pyjamas och morgonrock skurade jag rent den på soldäck, samtidigt som jag höll ett öga på var katthelvetet höll hus. I swear to God, hade han haft mage att dyka upp just då hade jag släpat ner honom till vedboden, och det hade inte varit för att lära honom tälja trägubbar!

Jaha, ja men jag hoppade väl över det där med en kopp te i lugn och ro då. Jag gick direkt på uppvärmning av rester istället. Började röja undan i köket. Grävde mig fram i tvättstugan. Svor. Inventerade kyl/frys/skafferi. Skrev en inköpslista. Svor igen. Funderade på allvar hur man lägger en besvärjelse över kattfan och konstaterade att – Nä. Den här dagen blev inte alls som jag tänkt mig. Den blev annorlunda, och inte annorlunda på ett bra sätt. Så kan man väl uttrycka det.

För att återgå till inledningen som hintar om höst, vilken är den absolut bästa årstiden, så  flaxade vår yngsta fågelunge in på gymnasiet idag, och idag drog även hans innebandy igång igen. Detta betyder att tvättstugan, tonårsmagen och kylskåpet återigen är öppna dygnet runt. Kylskåpet fyllde jag på i eftermiddags. Hur mycket kan en tonåring äta egentligen? Hans midnight snack efter träningen skulle kunna föda en afrikansk by i en vecka! Mitt i natten medan jag i vanlig ordning ligger och läser, hör jag hur han likt hankatten tassar nerför trappen. Jag hör hur han river i kylskåpet, kör igång micron, och jag bara vet, att karotterna med överblivna köttbullar, korvar och grillskivor kommer att stå i diskhon dagen därpå. Föga förvånande står skålarna med morötter och broccoli alltid kvar i kylen. Orörda.

Om det här var den första höstdagen så är morgondagen den andra. Jag gör väl ett nytt försök då. Gör mig en kopp te, värmer min grönsakstallrik och pillar lite med det där som förhoppningsvis ska bli en bok. Tänker jag…

Semestertiderna är över, solen håller på att packa ihop för säsongen och regnet har gjort entré.

Ps. Katten får sova i vedboden inatt.

 

 

 

Klagomuren…

Mitt i natten. Tänkte att jag skulle reflektera över dagen som gått och kom på att jag inte skrattat på hela dagen. Inte fnissat heller. Har faktiskt inte ens haft tillstymmelse till ett litet leende. Känner bara ett jävla hopplöst mörker som gnager på mitt skelett. Det gnager, biter, ruskar och sliter.

Smärtan tornar upp sig som en gigantisk mur. Så hög att jag hamnar i skugga. Så lång att jag inte kan gå runt den. Den slukar mig hel, och mina tårar av klagan bara rinner och rinner. Jag gråter och klagar för att jag har så in i helvete ont. För att jag är så förbannat trött. För att jag är ledsen. Men mest för att jag har ont. Jävligt ont.

Mur

De som säger att man ska förlika sig med sin smärta – att man ska acceptera den – lära sig att leva med den. De har aldrig haft riktigt ont. Faktiskt så vet de inte vad smärta är. De vet inte hur det är att försöka somna med smärta, vakna av smärta, hållas fången av smärta. Varje dag, varje minut. De vet inte vilken sorg det är att behöva avstå från socialt liv. De vet inte hur det känns att behöva tacka nej till fester, eller, vad det kostar att gå på en fest. Hur många dagar eller veckor får jag betala för det? De vet inte hur det är. De tror att de vet, men det gör de inte.

Dagar, veckor

Maken och mina vänner säger ibland att de önskar att de kunde ta över min smärta. Mitt svar är alltid detsamma. ”Jag skulle aldrig drömma om att utsätta er för det helvetet.” Eller som jag sa till min väldigt smärttålige man häromdagen, efter att han protesterat mot min önskan att bli skjuten. Avlivad. ”Du är både stark och kärleksfull, men vet du, jag tror inte att du skulle stå ut i fem minuter. Jag har burit på den här smärtan i åratal. Förstå mig när jag säger att ett nackskott skulle vara en befrielse. Så ont gör det”. Han förstod inte. Han ville inte förstå.

Så här sitter jag. Mitt i natten. Med mina tårar av klagan som regnar över min mur av smärta. Min klagomur.

Det är roligt nästan jämt…

Vilken jävla helg… I fredags tog det stora bordet på altanen eld efter att det spillts sån där lampolja. Mitt på bordet (som vi köpte för alldeles för många pengar förra sommaren) syns nu en förkolnad urgröpning mellan 2 av bordskivans brädor. Jodå, det är roligt nästan jämt.

Eld

I lördags tog jag och maken en cykeltur. Det var skönt och roligt – ända tills jag höll på att gå av på mitten av smärta. Jag dricker sällan alkohol, men då svepte jag 2 Cabana Sunrise. Inget som gjorde mig vare sig folkful eller medvetslös (tyvärr, jag hade gärna stått på soldäck och skrikit okvädningsord innan jag bangade på gräsmattan), men tillräckligt för att jag inte skulle klara en blåskontroll.

Cabana Sunrise

Ca 23.30 skramlade tonårssonen innanför dörren – skrikandes som en halväten gnu. På vänsterhanden hade pek- och långfinger svällt upp till grillkorvar efter att en av grabbens kompisar misstagit handen för att vara en fotboll. Vad göra? Varken jag eller maken var kördugliga. Det var bara att ringa lilla mamma som var på väg att gå och lägga sig. Akuten och Ortopeden nästa…

Akuten

Efter 1 gapande raggare som hotade läkaren med stryk ifall han rörde hans fotjävel, undersökning, lång väntan, röntgen, 1 gapande raggare som trots sin fotjävel lyckades smita ut, filmtittande i mobilen, 1 gapande raggare som återvände till sitt rum, svar på röntgen, (benflisa som lossnat plus skadade mjukdelar)1 gapande och nyfiken raggare som trots sin fotjävel ändå linkade runt och ville veta hur det var med vår tonåring, en annan tonåring som skrek så mycket han orkade i gipsrummet, lindande av fingrar, smärtlindring, (ÄNTLIGEN! HUR LÅNG TID SKA DET BEHÖVA TA??!!) instruktioner, order om att träffa arbetsterapeut, en tonårsson som var nära döden pga törst och hunger – så var vi äntligen på väg ut till bilen, där en raggarbil modell Ä parkerat bredvid oss. Dräggen förde ett jävla liv, hade kastat ut skräp över hela parkeringen OCH lagt en imponerande stor spya vid förarsidan till vår bil… Det är roligt nästan jämt.

Raggarbil modell Ä

Det blev en sväng in på McDonalds drive-thru för att stilla sonens hunger, och jag gjorde misstaget att göra detsamma. En liten sketen cheeseburgare senare kom magknipet som ett brev på posten, och strax efter kl 4 somnade jag med en mage som såg ut att höra hemma på en höggravid kvinna. Det är roligt nästan jämt.

cheeseburger

Söndag: Bordet – det är bortom all räddning – men det kan jag åtminstone gömma under en duk. Tonåringen har ont – är förbannad – och hans fingrar som ser ut som danska rödpölsekorvar är delvis gömda under självhäftande gasbinda. Mamman har ont i hela kroppen – är förbannad – och ser fortfarande höggravid ut.

Hannes fingrar

Gravidmage

Måndag: Mamman ska sy en jättestor duk – göra en koja av duken och det jättestora, brandskadade bordet – och gömma sig där under.

Mamma Mu bygger koja

Det kan kanske vara roligt? En stund i alla fall.

Vansinnigt begåvad…

Jag får emellanåt hangups på diverse ord och uttryck. Min besatthet (som i det närmaste kan beskrivas som den där alienvarelsen som klamrar sig fast i ansiktet på en av stackarna i filmen “Alien”), slog idag klorna i “vansinnigt begåvad”.

alien facehugger

Man kan vara konstnärligt begåvad, musikaliskt begåvad, språkligt begåvad o.s.v. Men att vara vansinnigt begåvad – Det kan tolkas på mer än ett sätt. Antingen är man väldigt, på gränsen till ofattbart begåvad inom ett visst område – Eller så är man rätt och slätt – begåvad med vansinne.

Vansinnig – Adjektiv
  • mycket arg; mycket aggressiv, ibland även våldsamt arg
  • alltför vågad eller farlig (dålig) idé
  • (Om person) psykiskt sjuk eller (mildare) ovanlig, tokig, alltför vågad eller irrationellt uppträdande
Synonymer
  • rosenrasande
  • ursinnig
Om person
  • galen
  • tokig
Begåvad – adjektiv
  • med stor kunskap eller färdighet inom ett visst område, särskilt medfödd eller naturligt (spontant) utvecklad

Undertecknad erkänner sig härmed skyldig till att vara ovanlig, tokig, alltför vågad, irrationell, galen och potentiellt farlig. D.v.s vansinnig.

Undertecknad hävdar med bestämd och galen stämma att ovanstående egenskaper till stor del är medfödda, naturligt utvecklade och sedermera förfinade till en konstart. Detta skall i alla avseenden anses att vara begåvad. Vansinnigt begåvad.

Ibland är det ibland ganska ofta…

När jag slog upp ögonen i morse hade jag storslagna planer. Jag skulle dampa loss i tvättstugan, städa, duscha, fixa till mig, handla, putsa matrumsfönstret, stryka hissgardin och gardiner, pynta och göra fint. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland kommer man inte ens i närheten av intentionen. Idag är det med andra ord ibland.

Ibland händer allt oftare. Ibland är ibland så vanligt förekommande att det är var och varannan dag. Måndag, ibland, ibland, torsdag, fredag, ibland, ibland. Idag är det ibland. Det är mycket möjligt att hela veckan är det. Det vet man aldrig. Det kan vara ganska jobbigt att inte kunna planera ens ett par dagar framåt, men jag får väl ta och anamma bohemen i mig. Ta dagen som den kommer. Det kan ju också vara spännande… ibland… intalar jag mig…

Hittills har jag inte gjort mer än vad som är absolut nödvändigt. D.v.s: Borstat tänderna och tvättat mig i ansiktet. Jag hittade några paltor som hängde på sänggaveln, drog i ett hårspänne och åkte och handlade. Att borsta håret kändes som överkurs, och smink – nä, jag beslöt att det fick bli en av fulaffärerna idag. ICA kan man gå in på även när man är lite småful, men idag ser jag så överjävlig ut att jag fick välja mellan Coop och Lidl. Där får man uppenbarligen se ut hur fan som helst. Perfekt. För säkerhets skull drog jag på mig ett par gigantiska solbrillor som döljer halva plytet, men jag hade tur och mötte inte käft jag känner på vare sig dit eller hemvägen. Det kanske bor en liten humanist i mig i allafall?

*tittar på klockan*

Snart dags för kvällsmat. Maken jobbar eftermiddag och har med sig matlåda, och tonåringen ska visst äta pizza. Det betyder att jag bara har mig själv att tänka på. Man står sig rätt bra på 1 L ProViva Blåbär. Zero arbetsinsats. Jag gillar det! Det där med tvätt och sånt, det tar jag tag i när det dyker upp en riktig veckodag. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Idag är det ibland.

 

 

 

 

Skavande sköntont…

Jag har på tre dagar lyckats få ihop 19,5 timmar tantsnack. Det är en bedrift. Allra helst med tanke på att det under de här tre dagarna, och med de tre tanterna som avlöste varandra, inte uppstod en enda stund med tryckande tystnad. Inte ett enda ögonblick som inte fylldes av nonsens, hemmasnickrade teorier, fnitter, flams, hemligheter, tårdrypande historier, hittepåord, vetenskaplig fakta, asgarv och fördömande. En bedrift.

Maken frågar ibland: ”Vad pratar ni om egentligen? Hur kan man ha så mycket att säga?!” Han är man. Män kan aldrig förstå detta fenomen. Några få män kan möjligen förstå tjusningen med att få orera om sig själva i timmar. Några få av de få går säkert igång på att höra sin egen röst timmar i sträck. Men ingen man kan någonsin förstå behovet av att vilja prata och lyssna i 6,5 timme. Ingen.

Jag känner mig faktiskt ganska slut nu. Tömd. Dränerad. Men på ett skönt och bra sätt. Ungefär som när jag varit hos kiropraktorn och har ont efteråt, men att det känns sådär sköntont. Det gör ont för att det sitter som det ska, och vetskapen om det är skön. Någonting som skavt har släppt, och det är lite så jag känner nu. En hjord med förvildade och skavande tankar har skenat iväg och blivit utfodrade och tämjda, och just nu står båset tomt. Utstädat. Imorgon har det säkert börjat fyllas på med nya irrande tankar. Precis som sig bör.

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ och en halv ocean med skavande, skön kärlek – Det är min gåva till er – Mina Tanter